Kategorier
Domstolarna Företagskoncentrationer

Snopet slut på mäklarmålet

Snopet! Igår meddelade Swedbank att man backar tillbaka från köpet av Svensk Fastighetsförmedling. Därmed får vi inte veta hur Marknadsdomstolen skulle dömt (domen skulle meddelats i början av april). Visserligen förlorade Swedbank i tingsrätten, men man överklagade och har lagt tid och pengar på en två veckor lång huvudförhandling, så nog var det oväntat att Swedbank skulle dra sig ur i sista minuten.

Utgången är troligen den bästa efter omständigheterna, för det framstod ju som helt osannolikt att Swedbank skulle kunna vända målet i Marknadsdomstolen (och detta baserar jag endast på mediauppgifter och på tingsrättens dom, jag har ingen insyn i målet).

Men för oss som arbetar med konkurrensjuridik känns det snopet att ännu en gång bli snuvad på ett vägledande avgörande i överinstansen om företagskoncentrationer. Efter över 20 år med europeisk konkurrenslagstiftning har vi fortfarande bara ett enda prejudikat i Sverige – och det är mitt gamla kära Optiroc-mål från 1998 (MD 1998:10). Inget fel på det, men lite mer praxis skulle inte skada!

Annars var tingsrättens dom i mäklarmålet välskriven, utförlig och rimlig. Av den lär vi oss att när man köper en franchisegivare så måste även effekterna analyseras på den marknad där franchisetagarna verkar. Rimligt.

Vidare lär vi oss att vid marknadsavgränsningen skall inte privata försäljningar beaktas eftersom de inte involverar en fastighetsmäklare, och att även nyproducerade bostäder ingår om de förmedlas av en mäklare. Också rimligt.

En annan sak vi lär oss av tingsrättens dom är att ett företagsförvärv kan förbjudas även om det redan genomförts. (Det finns dock en preskriptionstid på endast två år.) Om man gör ett förvärv som omfattas av konkurrenslagens prövningsram, men som inte omfattas av anmälningsplikten, är det alltså klokt att göra en frivillig anmälan vid minsta tvekan om förvärvet är förenligt med konkurrenslagen.

När det sedan gällde resultatet av den aktuella koncentrationen skulle marknadsandelarna uppgå till över 50 procent på drygt 70 lokala marknader för fastighetsmäklartjänster. Kan man tillåta det? Knappast. Tingsrättens motivering talar för sig självt:

Tingsrätten drar slutsatsen att innebörden av koncentrationen är att två kedjor kommer i samma hand. Det innebär ett ekonomiskt incitament för ägaren att genom ägarstyrning begränsa konkurrensen mellan de egna kedjorna i syfte att totalt sett uppnå vinstmaximering. Så länge det finns tillräckligt många konkurrenter förblir konkurrensen ändå effektiv. Men på drygt sjuttio lokala fastighetsmäklarmarknader kan koncentrationen förväntas leda till en dominerande ställning. Mot bakgrund av de styrmöjligheter som en franchisegivare har, vilka redogjorts för tidigare, finns reella möjligheter att begränsa konkurrensen mellan kedjorna fastän franchisetagarna är fristående företag som inte ingår i franchisegivarens ekonomiska enhet. Att detta inte sker omedelbart utan i takt med att franchiseavtalen löper ut eller omförhandlas förändrar inte bedömningen. Inträdeshindren innebär att konkurrensen inte kan förväntas återställas.

Som sagt, ett rimligt slut på en märklig affär, men synd att vi aldrig får se Marknadsdomstolens dom!