Under sommaren avkunnade Marknadsdomstolen (MD) dom i det första målet om s.k. konkurrensbegränsande offentlig säljverksamhet som nått högsta instans och som handlar om de centrala prissättningsfrågorna vid konkurrens mellan offentliga och privata verksamheter. Målet gäller AB Strömstads Badanstalt, en kommunal simhall med gym- och spaverksamhet.
Konkurrensverket hade yrkat att Badanstalten skulle förbjudas, vid vite om två miljoner kronor, att bedriva gymverksamhet och dagspaverksamhet. Konkurrensverket påstod, såvitt jag har förstått det, inte att Badanstalten underprissatte eller prisdumpade. Däremot framhöll verket att Badanstalten i egenskap av kommunägt bolag hade konkurrensfördelar och en stark position på marknaden. Konkurrensfördelarna bestod bl.a. i samlokaliseringen med simhallen, förmånlig hyra och att kommunanställda endast kunde använda sitt friskvårdsbidrag på Badanstalten. Slutligen påpekade verket att verksamheterna föll utanför den kommunala kompetensen.
Tingsrätten ogillade verkets talan med motiveringen att verket inte styrkt påståendet om konkurrensbegränsning. Bl.a. noterade tingsrätten att privata alternativ etablerats, både gym och spa, vilket talade emot konkurrensbegränsning.
Efter överklagande fastställde MD den 10 juli 2015 tingsrättens dom.
MD konstaterar i domen att det är den offentliga säljverksamhetens långsiktiga verkningar på förutsättningarna för en effektiv konkurrens på den relevanta marknaden som skall bedömas. Frågan är om konkurrenstrycket på marknaden ökar eller är ägnat att öka, eller om det minskar eller är ägnat att minska genom det aktuella beteendet.
Efter att ha konstaterat att gym- och spaverksamheterna inte omfattas av den kommunala kompetensen och inte heller var av så begränsad omfattning att de kan ingå i en anknytningskompetens till simhallen, går MD in på bedömning av om konkurrensen påverkas negativt.
Det förhållandet att en offentlig aktör är bunden av självkostnadsprincipen innebär inte i sig att den verksamhet som aktören bedriver står i strid med bestämmelserna om konkurrensbegränsande offentlig säljverksamhet. Avgörande är i stället effekterna på konkurrensen.
MD konstaterar att det inte är visat i målet att Badanstaltens gym har kostnadsfördelar genom samlokaliseringen med simhallen eller genom förmånlig hyra. Vidare har kommunanställda numera möjlighet att använda friskvårdsbidraget även på privata gym. Därmed har Konkurrensverket inte visat att konkurrensen hämmas eller snedvrids.
När det gäller dagspaverksamheten anser MD att verket inte styrkt att dagspa inte kunde vara utbytbart med hotellspa. MD:s slutsats blir därför att den bristande utredningen i dessa avseenden innebar att det saknas underlag för att med tillräcklig grad av säkerhet fastställa den relevanta marknaden på sådant sätt att det är möjligt att göra någon bedömning av om den verksamhet som Badanstalten bedriver beträffande spaverksamhet har någon påverkan eller är ägnad att ha någon påverkan av någon betydelse på konkurrensen.
MD fastställde därför tingsrättens dom som ogillade verkets talan.
Min reflektion över detta är kort och gott att Konkurrensverket i dessa mål – liksom i alla konkurrenslagsmål – måste göra sin hemläxa ordentligt. Det räcker inte med skrivbordsanalyser och tyckande, utan det krävs skarp bevisning. Utan att vilja recensera verkets insats i just detta mål kan jag tycka att det är förvånande att verket inte lärt denna läxa för länge sedan. Visst, detta är en ny måltyp, men beviskraven är höga – och ska så vara. Ett förbud mot en säljverksamhet är en mycket ingripande åtgärd.