Kinesiska Geelys aktieköp i först AB Volvo och nu senast i tyska Daimler-koncernen har utlöst en del märkliga reaktioner och
förslag på ingripande från konkurrensmyndigheterna. Sakta i backarna, säger jag. Vill vi verkligen ha mer byråkrati vid företagsförvärv?
Bakgrunden är alltså att Geely, som redan äger Volvo Cars, först köpte en stor aktiepost i AB Volvo (och blev näst största ägaren, mätt i röster) och sedan köpte nästan tio procent av aktierna i Daimler (och blev den största ägaren). Daimler konkurrerar dels med Volvo Cars på personbilssidan, dels med AB Volvo när det gäller lastbilar och bussar. Volvo Cars VD Håkan Samuelsson sitter i AB Volvos styrelse och har betraktats som oberoende ledamot där, men nu har valberedningen föreslagit att han inte ska väljas om eftersom han arbetar för ett företag (Geely) som numera är en konkurrent (dvs. som ägare i Daimler).
Vanligtvis sansade Dagens Industri tycks ha gått i spinn över detta. Den 24/2 beskrev Anders Hägerstrand utvecklingen som en ”mardröm för Volvo”. Han spekulerade i att Geely kanske inte skulle få behålla aktieposten i AB Volvo efter förvärvet av Daimler-aktierna, om konkurrensmyndigheterna granskar saken.
Den 27/2 skrev Lotta Engzell-Larsson på ledarplats i DI (”Geelys förvärv borde konkurrensprövas”) – sedan det stått klart att EU-kommissionen inte kommer att granska aktieköpen eftersom de inte avser kontrollposter – att EU:s konkurrensmyndighet ”måste se över sin förlegade syn på begreppet ’kontrollpost’ ”. Hon utgick från uppgiften att det krävs 51 procent av rösterna för att få kontroll.
Men sakta i backarna nu: Jag tror inte företagen, marknadsekonomin eller konsumenterna gynnas av att även förvärv av minoritetsposter i företag skulle bli föremål för obligatorisk förhandsanmälan och granskning av
konkurrensmyndigheter. Det finns goda skäl för att detta endast ska gälla aktieposter som ger köparen makt att styra över bolagens marknadsagerande (vilket i och för sig kan ske även en bra bit under 50 procent av rösterna om övriga ägandet är mycket spritt). Denna idé har redan tidigare utretts och avvisats av t.ex. EU-kommissionen.
Det som kan ifrågasättas är i stället den insyn som följer av styrelseplatser. Men det är en annan sak. Innehav av en minoritetspost ger inte med automatik en styrelseplats. Om stämmomajoriteten ändå skulle välja in en representant för en
konkurrent i styrelsen – då både kan och bör det granskas av behörig konkurrensmyndighet eftersom det kan leda till ett informationsutbyte och en samordning som kan strida mot konkurrenslagstiftningens förbud mot konkurrensbegränsande samarbete. Konkurrensmyndigheterna kan ingripa mot detta
genom vitesåläggande och böter. Det saknas inte möjligheter att ingripa mot konkurrensbegränsande resultat av ett förvärv bara för att själva aktieförvärvet inte kan stoppas.
Så – nej tack till ogenomtänkta och klåfingriga förslag till skärpta
konkurrensregler!