Blog Image

Konkurrensbloggen

Om Konkurrensbloggen

På Konkurrensbloggen skriver Advokat Eric Ericsson om aktuella frågor inom konkurrensjuridiken.
Kommentarer kan lämnas på Linked In-sidan eller direkt i mejl, se "Om Eric Ericsson" nedan till höger för kontaktuppgifter.

Booking-koncernen åläggs vid vite att upphöra med konkurrensbegränsande avtalsvillkor

Domstolarna Posted on 2018-07-21 13:06

EDIT: Patent- och Marknadsöverdomstolen beslutade i en dom den 9 maj 2019 att ändra PMD:s dom (som refereras nedan) och ogilla Visitas käromål. Den utredning som Visita hade åberopat i målet ansågs inte vara tillräckligt robust för att visa att de snäva paritetsvillkoren faktiskt eller potentiellt begränsar konkurrensen, vare sig på på marknaden för online-resebyråtjänster eller på marknaden för hotellövernattningar.

– – – – –

Patent- och Marknadsdomstolen har i en dom den 20 juli 2018 beslutat ålägga Booking-koncernen att upphöra med avtalsvillkor som hindrar svenska hotell från att sätta lägre rumspriser på sina egna hemsidor än i Bookings bokningstjänst. Åläggandet är förenat med ett vite om totalt 35 miljoner kronor. Åläggandet träder i kraft den 20 oktober och samtidigt blir de nämnda avtalsvillkoren ogiltiga. Domen kan överklagas.

Advokat Eric Ericsson har i processen varit ombud för bransch- och arbetsgivarorganisationen VISITA, som stämde Booking och yrkade på ett vitesförbud. Eric Ericsson samarbetade därvid med advokat Lars Sandberg och jur kand Magnus Mårtensson vid Skarp Stockholm Advokatbyrå. Ekonomiska experter för VISITA:s räkning var Copenhagen Economics, vars team leddes av Karl Lundvall, Ph.D. och Managing Economist. Professor Lars Henriksson, Handelshögskolan i Stockholm, bidrog med ett rättsutlåtande i målet.

Bakgrunden
Bakgrunden till processen var att Konkurrensverket år 2015 ingrep mot Bookings allmänna villkor för svenska hotell som ansluter sig till Bookings hotellbokningstjänst. Konkurrensverket ansåg att det stred mot konkurrenslagen att hotellen inte fick sätta lägre rumspriser hos bokningstjänster som konkurrerade med Booking. Booking tog då bort detta förbud. Däremot accepterade Konkurrensverket att Booking fortsatte att tillämpa ett avtalsvillkor som innebar att hotellen inte fick sätta ett lägre rumspris på sin egen hemsida än det rumspris som gällde hos Booking.

Skälet till att Konkurrensverket accepterade detta sistnämnda avtalsvillkor var att Booking hävdade att företaget i annat fall skulle lida skada av att hotellen ”åkte snålskjuts” på Bookings marknadsföring. I klartext betyder detta att hotellgäster som hittade ett hotell genom att söka i Bookings bokningstjänst sedan skulle gå till hotellets egen hemsida och boka rummet där, om det var billigare där. Då skulle Booking inte få någon provision från hotellet för bokningen. I förlängningen skulle detta kunna leda till att Booking fick lägga ned sin bokningstjänst vilket skulle försämra för hotellgästerna eftersom bokningstjänsten bidrar till transparens och effektivitet.

VISITA ansåg emellertid att även det kvarvarande avtalsvillkoret (s.k. pris- och villkorsparitet) var konkurrensbegränsande och VISITA stämde därför Booking i Patent- och Marknadsdomstolen (PMD) i oktober 2016.

Domen
Nu har domen kommit och den går på VISITA:s linje. PMD slår fast att Bookings avtalsvillkor om pris- och villkorsparitet har i vart fall potentiellt konkurrensbegränsande effekter på marknaden för hotellbokningstjänster online. Konkret innebär detta att Bookings konkurrenter – främst Expedia, men även mindre företag – får svårare att etablera sig och växa på den svenska marknaden. Det beror på att det främsta konkurrensmedlet – bokningsprovisionen – inte kan användas om inte hotellen samtidigt kan sänka rumspriset både hos den med Booking konkurrerande bokningstjänsten och på den egna hemsidan (eftersom hotellen vill ha lägst pris på egen hemsida som är den mest kostnadseffektiva bokningskanalen).

PMD slår också fast att pris- och villkorspariteten har i vart fall potentiellt konkurrensbegränsande effekter på marknaden för hotellövernattningar. Detta innebär att priset på hotellövernattningarna blir högre än vad de annars skulle vara, och konkurrensen mellan hotellen försämras därför. Utan detta avtalsvillkor skulle hotellen kunna sätta ett lägre rumspris på den egna hemsidan än hos Booking, vilket vore rationellt eftersom hotellets kostnad för en bokning på den egna hemsidan är lägre än den bokningsprovision som hotellen måste betala till Booking när bokningen sker där.

PMD slår vidare fast att det inte finns stöd för Bookings invändning att pris- och villkorspariteten skulle vara en nödvändig förutsättning för Bookings bokningstjänst (s.k. accessorisk begränsning). Det finns inte heller skäl för undantag från konkurrenslagens förbud, eftersom Booking inte har påvisat sådana effektiviseringsvinster av bokningstjänsten som skulle kunna uppväga de konkurrensbegränsande effekterna.

Framtiden
Åläggandet träder i kraft den 20 oktober 2018. Booking får således tre månader efter domen för att anpassa sina avtalsvillkor och för att informera alla hotell. Domen kan överklagas till Patent- och Marknadsöverdomstolen (PMÖD), men åläggandet gäller ändå under tiden som en eventuell överprövning sker. Samtidigt blir avtalsvillkoret ogiltigt och hotellen behöver inte längre följa det.

Kommentar
– Domen är intressant av flera skäl, säger advokat Eric Ericsson. Dels är det en av hittills få domar i Sverige där ett förfarande som accepterats av Konkurrensverket senare av domstolen befunnits vara konkurrensbegränsande och förbjudet enligt konkurrenslagen.
– Dels är det ett ärende som utretts av ett stort antal av EU-ländernas nationella konkurrensmyndigheter, vilka kommit till olika slutsatser. Hittills är det relativt få konkurrensmyndigheter som kommit fram till att denna pris- och villkorsparitet strider mot konkurrenslagstiftningen – ett exempel är tyska Bundeskartellamt. Däremot har flera medlemsländer förbjudit dessa klausuler i särskild lagstiftning – där var Frankrike föregångare med sin ”Loi Macron”.
– Kanske borde EU-kommissionen ha tagit upp denna fråga från början, i stället för att låta de nationella konkurrensmyndigheterna bedriva egna, separata utredningar (några av dem koordinerades genom European Competition Network, ECN). Det hade varit mer resurseffektivt. Men nu har frågan ändå fått en lösning i Sverige.

Länk till PMD:s pressmeddelande där också domen kan beställas.



Konkurrensklausuler vid företagsförvärv får prejudikat

Domstolarna Posted on 2017-12-15 11:33

Patent- och Marknadsöverdomstolen (PMÖD) avkunnade den 29 november 2017 en intressant dom i det s.k. Alfa Moving-målet. Frågan gällde om konkurrensförbud i två avtal om inkråmsförvärv (dvs. företagskoncentrationer) var för långtgående och därför i strid med konkurrenslagens förbud mot konkurrensbegränsande avtal. Klausulerna hade ingåtts på fem år och enligt tumregeln är konkurrensförbud vid företagsförvärv endast accessoriska (dvs. tillåtna som en nödvändig komponent i en i övrigt legitim transaktion) under två år (i vissa fall tre år).

Konkurrensverket ansåg att klausulerna var för långtgående och stämde parterna med yrkande om konkurrensskadeavgift på sammanlagt nästan 38 miljoner kronor. Det intressanta med verkets talan är att verket först hävdade att klausulerna var konkurrensbegränsande både till sitt syfte och sin effekt, men efter att ha förlorat målet i PMD valde verket att endast hävda att klausulerna var konkurrensbegränsande till sitt syfte, såvitt gällde den del av avtalstiden som gick utöver vad som ansågs accessoriskt.

Konkurrensverkets talan i PMÖD har väckt visst förvåning i konkurrensrättskretsar eftersom den alltså byggde på den ganska vågade tanken att en och samma klausul kan vara först accessorisk under två år, dvs. inte konkurrensbegränsande, för att sedan över en natt bli en s.k. syftesöverträdelse, dvs. en typ av avtal som syftar till att begränsa konkurrensen. Är detta ens intellektuellt möjligt att tänka sig?

PMÖD slår fast att det inte kan vara på det sätt som Konkurrensverket påstod. PMÖD använder t.o.m. den för domstolar ovanliga formuleringen att det är ”uppenbart” att detta inte är möjligt. PMÖD går igenom aktuell praxis inom EU-rätten kring syftesöverträdelser (intressant läsning!) och konstaterar att begreppet konkurrensbegränsning genom syfte endast kan tillämpas på vissa typer av samordning mellan företag som är så skadliga för konkurrensen att någon bedömning av samord- ningens effekter inte behöver göras samt att utrymmet för detta är snävt.

PMÖD: ”Det finns inte något påvisat vetenskapligt stöd för att konkurrensklausuler, som har
direkt anknytning till företagskoncentrationer och som avser längre tid än två
respektive tre år, ovillkorligen skulle vara hämmande för konkurrensen. Med hänsyn
till marknaders funktionssätt finns det inte heller anledning att förutsätta att det skulle
förhålla sig på det sättet. Med tanke på att förhållanden och beteenden på marknader
förändras gradvis är det uppenbart att ett avtal om företagskoncentration som
innehåller en sådan konkurrensklausul inte från en dag till en annan kan gå från att
vara utan negativ påverkan på konkurrensen till att vara så skadligt för konkurrensen
att något konkurrensbegränsande resultat inte behöver visas föreligga.”

Slutsatsen bli att konkurrensklausulers förenlighet med konkurrenslagen vid företagskoncntrationer måste bedömas från fall till fall, dvs. i normala fall avgöras med stöd av en utredning om klausulens
konkurrensbegränsande resultat.

PMÖD:s dom är ett välkommen klargörande i raden av frågor kring syftesöverträdelser. Det bygger också vidare på något som tycks bli den nya PMÖD:s signum: klara och tydliga domskäl. Man tackar!

Konkurrensverket anger f.ö. på sin hemsida att domen skulle handla om frågan under hur lång tid företag får avtala om att säljaren inte ska konkurrera med köparen efter ett företagsförvärv. Men eftersom verket valde att i sista instans inte längre påstå ett konkurrensbegränsande resultat så handlar domen inte om frågan under hur många år konkurrensklausuler får ingås – utan om frågan huruvida konkurrensklausuler vid företagskoncentrationer kan vara syftesöverträdelser. Det kan de alltså inte vara.



Samarbeta eller inte samarbeta – det är frågan

Domstolarna Posted on 2017-09-26 17:08

Konkurrensverket publicerade under sommaren en uppdaterad
interaktiv vägledning för anbudssamarbete i upphandlingar.

Detta är intressant i ljuset av de många rättsfallen inom
detta område och den debatt som förts på senare tid huruvida praxis ändrats
genom t.ex. Aleris-domen i Patent- och Marknadsöverdomstolen (PMÖD) i april i år där KKV förlorade talan och de
samarbetande parterna friades från anklagelsen om en otillåten anbudssamverkan.
Det avviker från Stockholms tingsrätts fällande dom, liksom tidigare domar från
tingsrätten i andra mål om otillåten anbudssamverkan. Vad är det egentligen som
gäller? undrar man.

Som jag ser det har materiell konkurrensrättslig praxis inte ändrats av denna dom. Utfallet uppfattar jag har styrts av
bevisvärderingen.

Aleris-målet gällde en upphandling av vårdtjänster
(fysiologiska undersökningar) som Stockholms läns landsting gjorde år 2008. KKV
ansåg att tre vårdföretag hade överträtt konkurrenslagens förbud genom att dela
upp uppdragsvolymer mellan sig och utbyta information inför anbudsgivningen.
Företagen kom överens om att vara underleverantörer till varandra och lämnade sedan individuella anbud. KKV menade att samarbetet syftade
till att begränsa konkurrensen – en så kallad syftesöverträdelse. Därmed
behövde KKV inte bevisa att samarbetet faktiskt fått något
konkurrensbegränsande resultat. Vårdföretagen bestred både konkurrensbegränsande
syfte och resultat. De fälldes av Stockholms tingsrätt i december 2015.
Men PMÖD friade dem i sin dom den 28 april
2017.

Så här skrev PMÖD i sitt pressmeddelande:

”Huvudfrågan i målet var om
vårdföretagens samarbete skulle bedömas vara av en karaktär som är så pass
skadlig för konkurrensen att någon bedömning av samarbetets effekter inte
behövde göras. Patent- och marknadsöverdomstolen konstaterade att utrymmet för
att göra den bedömningen är snävt, bl.a. mot bakgrund av att företagen i sådant
fall kan åläggas att betala en sanktion i form av konkurrensskadeavgift utan
att någon analys behöver göras av effekterna för konkurrensen. Till skillnad
från tingsrätten fann Patent- och marknadsöverdomstolen att det aktuella
samarbetet inte var av sådan art att det kunde anses i sig syfta till att
begränsa konkurrensen, bl.a. på grund av att det inte var visat att några
angivna volymer hade delats mellan företagen.

Vidare fann Patent- och
marknadsöverdomstolen att det inte var visat att samarbetet fått till resultat
att konkurrensen begränsats.

Patent- och
marknadsöverdomstolens slutsats var att Konkurrensverkets talan inte kunde
bifallas. Tingsrättens dom har därför upphävts.”

Såsom jag läser domen innebär den inte någon ändring i
materiell konkurrensrättslig praxis. Däremot förtydligar den på ett bra sätt
att beviskraven ska ställas högt när KKV påstår en syftesöverträdelse eftersom
det innebär att företag kan bötfällas utan att det visats något faktiskt
konkurrensbegränsande resultat. I detta fall hade KKV inte uppfyllt bevisbördan
för konkurrensbegränsande syfte – och inte heller för konkurrensbegränsande resultat.
Därmed friades vårdföretagen.

Jag har uppfattat KKV:s kommentarer till domen på så sätt
att man menar att man nu inte längre kan driva liknande mål genom att endast påstå
syftesöverträdelse, utan att det hädanefter även krävs en effektutredning. Det
tror jag är att spetsa till det något, men jag tror i och för sig att det är
riktigt att det är ganska få fall där det konkurrensbegränsande syftet är tillräckligt
tydligt och därmed går att bevisa, så det kommer nog i praktiken ofta krävas
också en effektanalys. Det tycker jag i grunden är en sund utveckling eftersom
det är ganska märkligt att lägga utrednings- och processresurser samt yrka
böter för förfaranden som ingen vet om de faktiskt skadat konkurrensen.

Men det materiella testet för när ett anbudssamarbete är förbjudet har inte ändrats.

Ett parallellt fall som rullat under många år är det norska
taxifallet. Ett öppet anbudskonsortium som av konkurrensmyndigheten bedömdes
inte nödvändigt för att åtminstone en av anbudsgivarna skulle ha kunnat lämna
ett eget anbud. Högsta instans fällde parterna för en syftesöverträdelse, efter
att ha inhämtat ett tolkningsavgörande av EFTA-domstolen.

Domen rapporterats och kommenterats i bl.a. den utmärkta
bloggen Nordic Competition. EFTA-domstolen konstaterade i ett förhandsavgörande
att ett gemensamt anbud innebär att parternas försäljningspriser har
fastställts gemensamt. Detta ansågs ha ett otillåtet konkurrensbegränsande
syfte. Norges Høyesterett instämde men fokuserade samtidigt på att utan samarbetet
så hade parterna inte känt till varandras planer på ett eventuellt anbud.
Samarbetet tog bort denna osäkerhet och var därför ägnat att begränsa
konkurrensen. Detta ansågs vara så uppenbart konkurrensbegränsande att
anbudssamarbetet var en syftesöverträdelse.

Resonemanget i denna norska dom är ju väl linje med hur
svenska domstolar hittills bedömt anbudssamarbete mellan konkurrenter.
Aleris-domen ändrar, enligt min uppfattning inte på detta, eftersom den avsåg
samarbete om underleveranser mellan företag som lämnade individuella anbud utan bindande avtal om volymuppdelning.

Nästa
test på om PMÖD bedömer anbudssamarbete annorlunda än tidigare svenska domstolar kan komma senare i vinter då
PMÖD ska behandla överklagandet av PMD:s fällande dom från december 2016 om
anbudssamarbete i Göteborgs stads upphandling av fasta
datakommunikationstjänster år 2009. Här gällde det inte ett gemensamt anbud men
bolagen fälldes för att det ena informerade det andra före anbudslämnandet att
det beslutat avstå från att lämna anbud, och i stället önskade vara
underleverantör till det andra, om det vann upphandlingen. Återstår att se vad
PMÖD säger om detta. Självfallet blir det även här fråga om bevisvärdering, bl.a. rörande i
vilken utsträckning företagen var potentiella konkurrenter i upphandlingen.



För långa konkurrensklausuler vid företagsförvärv?

Domstolarna Posted on 2016-05-20 16:46

Stockholms tingsrätt har nyligen avkunnat en dom i ett intressant mål om den tillåtna längden på konkurrensklausuler vid företagsförvärv, Mål T 10057-14, Konkurrensverket mot Alfa Quality Moving AB m.fl., dom 2016-05-16. Domen finns inte ännu på Internet, såvitt jag vet.

Bakgrunden är att Alfa gjorde två inkråmsförvärv med några års mellanrum avseende verksamhet för utrikes bohagsflyttningar. De båda säljarna ingår idag i samma koncern. I båda fallen avtalade parterna om att säljarna inte skulle få konkurrera med de överlåtna verksamheterna under fem år. Den senare av de båda konkurrensklausulerna sades dock upp i förtid av säljaren med hänsyn till att osäkerhet uppstått om den var tillåten.

Konkurrensverket ansåg att klausulerna endast skulle ha gällt i två år, vilket är den tid som normalt anses tillåten vid företagsöverlåtelser som omfattar s.k. goodwill, dvs. kundrenommé etc. Sådana konkurrensklausuler anses i allmänhet nödvändiga för förvärvet och därmed inte konkurrensbegränsande (s.k. accessoriska begränsningar).

Eftersom klausulerna i detta fall varade i fem år ansåg verket att de under den överskjutande tiden var konkurrensbegränsande i strid med konkurrenslagens förbud. Verket ansåg t.o.m. att de utgjorde s.k. syftesöverträdelser, dvs. att de objektivt sett inte hade något annat syfte än att begränsa konkurrensen. Om så är fallet behöver verket inte visa på någon konkurrensbegränsande effekt.

Konkurrensverket stämde de tre företagen och yrkade konkurrensskadeavgift om 32 miljoner kronor för köparen och sju respektive tre miljoner kronor för de båda säljarna.

De tre flyttfirmorna ansåg att fem år var en tillåten avtalstid eftersom köparen behövde skydd inte bara för goodwill utan även för know-how som medföljde förvärvet. De pekade även på långa avtalstider i branschen och stark kundlojalitet som skäl för att ett relativt långt skydd krävdes.

Tingsrätten ansåg att förvärven inte omfattade know-how, endast goodwill. Därmed var två år som utgångspunkt en tillåten avtalstid. Dessutom ansåg tingsrätten att svarandena hade styrkt att det förelåg så långa avtalstider i kundavtal och sådan kundlojalitet att även ett tredje år var att anse som en tillåten konkurrensbegränsning (dvs. accessorisk).

Det sista av de båda avtalen hade inte varat mer än tre år och var därför tillåtet. Det första hade dock varat i fem år och frågan var då om de överskjutande två år stod i strid med konkurrenslagen. Tingsrätten uteslöt inte att en sådan, för lång, konkurrensklausul kunde vara en syftesöverträdelse men ansåg att Konkurrensverket inte hade lyckats styrka att så var fallet. Konkret ansåg tingsrätten att säljaren endast i teorin var potentiell konkurrent till den överlåtna verksamheten och att något konkurrensbegränsande syfte med konkurrensklausulen därför inte visats.

Tingsrätten gick då vidare till frågan om konkurrensklausulen hade haft någon konkurrensbegränsande effekt. Inte heller detta var styrkt – eller mer exakt: verkets bevisning beträffande omfattningen av den relevanta geografiska marknaden var så bristfällig att det inte var möjligt för tingsrätten att bedöma om klausulen hade haft någon konkurrensbegränsande effekt som var märkbar på marknaden.

Därmed ogillades käromålet.

Enligt min uppfattning är domen rimlig, givet de brister i verkets bevisning som tingsrätten identifierat. Domen betyder inte att femåriga konkurrensklausuler är tillåtna i företagsförvärv, vare sig generellt eller i detta fall. Tvärtom bekräftar tingsrätten att det normalt endast är tillåtet med tvååriga konkurrensklausuler för företagsförvärv som endast innefattar goodwill (och inte know-how) och att det krävs särskilda omständigheter för att godta ett tredje år. Jag läser dessutom mellan raderna att mer än tre år svårligen kan motiveras.

Domen innebär däremot att någon konkurrensskadeavgift inte kan komma i fråga när Konkurrensverket misslyckas med att lägga fram utredning om ett konkurrensbegränsande syfte eller om avgränsningen av den relevanta marknaden, som krävs för att kunna bedöma om ett konkurrensbegränsande resultat uppkommit på ett märkbart sätt.

I ljuset av detta är det återigen förvånande hur Konkurrensverket formulerar sina pressmeddelanden. Denna gång meddelar verket omedelbart efter domen att man avser att överklaga (inget konstigt med det i och för sig) – men man skriver att skälet är att tingsrätten ”tillåtit” konkurrensklausulerna i tre år utöver de första två åren. Detta kan knappast passera som en sådan förenklande förklaring som verkets presschef tidigare sagt att de måste tillgripa för att vanligt folk ska förstå vad verket gör. Denna formulering är tvärtom direkt vilseledande. Tingsrätten tillåter inte femåriga konkurrensklausuler utan normalt tvååriga och i detta fall treåriga. Att flyttfirmorna slapp betala konkurrensskadeavgift beror endast på verkets bristfälliga utredning och bevisning.

Tyvärr är det inte första gången verket förlorar i domstol pga. bristfälliga marknadsutredningar. Strömstads Badanstalt är ett exempel. Och går vi långt tillbaka i tiden förlorade ju verket det hittills enda prejudikatsmålet om företagskoncentrationer – Optiroc – pga. bristfällig marknadsutredning. Gå hem, gör om och gör rätt nästa gång i stället för att tillskriva tingsrätten uppfattningar som den inte gett uttryck för i domen.



Nya konkurrensdomstolar på väg

Domstolarna Posted on 2016-03-16 17:21

Riksdagen har nyligen antagit regeringens förslag till ny domstolsorganisation på konkurrensområdet, prop. 2015/16:57.

De nya reglerna innebär i korthet att Marknadsdomstolen läggs ned den 1 september 2016 och ersätts av Patent- och marknadsöverdomstolen (PMÖD) i Svea Hovrätt. Samtidigt inrättas en särskild Patent- och marknadsdomstol (PMD) i Stockholms tingsrätt.

Gemensamt för båda de nya domstolarna är, som framgår av namnen, att de får behörighet att pröva såväl immaterialrättsliga frågor som marknads- och konkurrensrättsliga (dock inte upphandlingsmål, vilket har diskuterats). Detta gäller både cilvilmål och brottmål. Tanken är att sammanföra mål av likartat slag och att samla kompetensen för dessa mål på en plats i vardera instans.

I Stockholms tingsrätt kommer den nuvarande avdelning 5, som har hand om bl.a. immaterialrätts- och konkurrensmål att ombildas till nya PMD. Verksamheten kommer att renodlas och fokuseras på dessa mål. Chef blir chefsrådmannen Anders Dereborg. Rekrytering av övriga domare pågår.

Sammansättningen av PMD blir normalt densamma som Stockholms tingsrätt har idag i konkurrensmål: två juristdomare och två ekonomdomare.

I Svea Hovrätt kommer PMÖD att ingå i en befintlig avdelning som även kommer att ha andra måltyper, eftersom omfattningen på PMÖD:s verksamhet antas vara för begränsad för en egen avdelning. Chef blir hovrättslagmannen Christine Lager.

Sammansättningen i PMÖD blir normalt tre juristdomare och två ekonomdomare, vilket är en förstärkning av den juridiska kompetensen jämfört med idag.

En annan skillnad mot idag blir att alla konkurrensmål kan prövas i två instanser. Idag krävs prövningstillstånd för att överklaga från tingsrätten till Marknadsdomstolen. I vissa mål är Marknadsdomstolen enda instans. Förändringen stärker enligt min uppfattning rättssäkerheten.

PMÖD:s domar i konkurrensmål kommer endast att kunna överklagas till Högsta domstolen om PMÖD ger sitt tillstånd. Dessutom krävs att HD ger prövningstillstånd för att målet skall tas upp där.

Sammantaget tycker jag att det är en bra reform som renodlar verksamheten i första instans, förstärker den juridiska kompetensen i överinstansen och dessutom ger tillgång till två instanser i alla konkurrensmål. Om det sedan kommer att gå snabbare att processa målen jämfört med idag återstår att se.



Nästa »