Kategorier
Domstolarna

Gör om, gör rätt – PMÖD återförvisar mål till PMD

Patent- och Marknadsöverdomstolen (PMÖD) har för första gången undanröjt en dom från Patent- och Marknadsdomstolen (PMD) och återförvisat målet till PMD för fortsatt behandling. Skälet är att PMD:s dom anses oklar och detta dessutom i en sådan utsträckning att det inte går att rätta till bristen i PMÖD, utan målet måste tas om i PMD. Detta ovanliga fall sätter fokus dels på de stränga krav på domarnas kvalitet som PMÖD ställt upp i konkurrensmål sedan domstolen inrättades år 2016, dels på de frågetecken som funnits sedan tidigare när det gäller Konkurrensverkets förmåga till stringent processföring.

Bakgrunden är följande. Konkurrensverket väckte talan mot Hässleholms kommun i ett ärende rörande s.k. konkurrensbegränsande offentlig säljverksamhet. Kommunen hade nekat att upplåta kommunal mark till privata företag som önskade lägga ned fiberkabel för att kunna erbjuda fiberanslutning till kunder i kommunen. Detta begränsade konkurrensen mellan det kommunala stadsnätet och privata företag, enligt verkets uppfattning.

Problemet var det sätt på vilket Konkurrensverkets yrkande var formulerat. Verket hade yrkat att kommunen skulle förbjudas att ”på det sätt som skett neka upplåtelse av mark till företag som ville etablera och sälja fiberanslutning” (kursiverat här). Det framgick inte av domen hur kommunen konkret hade agerat och det var därför oklart vad som åsyftades med uttrycket ”på det sätt som skett”. Därmed var det oklart av domen vad kommunen ålades att inte göra. Fick man t.ex. villkora markupplåtelsen och i så fall hur?

När PMÖD analyserade PMD:s domskäl visade det sig vara möjligt att tolka det ovan citerade uttrycket på två diametralt motsatta sätt. Till detta kom att Konkurrensverket inför PMÖD hade försökt precisera sitt yrkande och då framhållit en tredje tolkning som innehöll moment som över huvud taget inte varit uppe i PMD och därför inte täcktes av domen.

PMD:s dom ansågs därför vara oklar. Oklarheten kunde inte avhjälpas genom materiell processledning i PMÖD. Domen var så oklar att det inte gick att förstå hur PMD dömt i saken. Domen undanröjdes därför och målet återförvisades till PMD för fortsatt behandling.

Hur kunde det gå så här tokigt, kan man fråga sig? Ja, säg det. Mitt intryck är att PMD generellt håller hög juridisk nivå i sina domar, särskilt på konkurrensrättens område. Detta fall måste nog trots allt ses som ett olycksfall i arbetet och som en olycklig kombination av ett slarvigt formulerat yrkande från Konkurrensverkets sida och en lite för okritisk hantering från PMD:s sida.

För en gångs skull finns det täckning för det populära uttrycket ”gör om, gör rätt”.

Länk till domen: http://www.patentochmarknadsoverdomstolen.se/Domstolar/pmod/2020/3931-19.pdf

Kategorier
Domstolarna

PMÖD avgör mål om skadestånd för påstått missbruk av dominerande ställning

Den 22 november 2019 avgjorde Patent- och Marknadsöverdomstolen ett intressant mål om skadestånd för ett påstått missbruk av dominerande ställning. Skadeståndsyrkandet avslogs men det som gör domen intressant är att PMÖD slog fast att den relevanta marknaden i upphandlingssammanhang kan styras av hur kravspecifikationen i upphandlingen utformats.

Bakgrunden var att Göteborgs stad år 2009 genomförde en upphandling av fasta datakommunikationstjänster. Upphandlingen omfattade både fiberförbindelser och kopparförbindelser till ett stort antal bestämda platser i och kring Göteborgs kommun, där kommunen hade verksamhet. Syftet var att binda samman dessa verksamheter i ett intranät.

Göteborgs stads eget bolag GothNet, som äger stadsnätet, ett fibernätverk, lämnade anbud i upphandlingen, dels med sina egna fiberförbindelser, dels med kopparförbindelser som man hyrde av Telia Skanova. En konkurrent till GothNet, Net at Once, tog in en offert från GothNet för hyra av fiberförbindelser och lämnade ett anbud i upphandlingen baserat på detta och på avtal med Skanova om kopparförbindelser.

Den påstådda överträdelsen

GothNet vann upphandlingen till lägst pris efter ett auktionsförfarande. Net at Once konstaterade att vissa grossistpriser som GothNet hade offererat Net at Once var högre än de slutkundspriser som GothNet hade offererat i den kommunala upphandlingen. Net at Once ansåg därför att GothNet hade missbrukat en dominerande ställning på den lokala marknaden genom s.k. marginalklämning och diskriminering. Net at Once begärde skadestånd med ca. 37 miljoner kronor för utebliven vinst på det femåriga avtalet.

GothNet ansåg sig ha objektivt godtagbara skäl för sin prissättning – det fanns stordriftsfördelar gentemot kommunen men det skulle ha uppstått stora omställningskostnader gentemot Net at Once som motiverade prisskillnaden. Dessutom ansåg sig GothNet inte ha en dominerande ställning eftersom Skanova hade ett större fibernät i regionen. GothNet bestred därför yrkandet.

PMD:s dom

Patent- och Marknadsdomstolen ansåg att Net at Once inte hade styrkt den snäva marknadsavgränsningen till de upphandlingsspecifika förbindelserna. Och för den vidare marknaden i Göteborgsregionen hade Net at Once inte presenterat någon utredning om GothNets eventuella dominerande ställning. Käromålet ogillades därför.

PMÖD:s dom

Net at Once överklagade PMD:s dom till PMÖD som konstaterade att i en upphandling kan kravspecifikationen få betydelse för hur den relevanta marknaden ska avgränsas. I detta fall föreskrevs det i upphandlingen att förbindelserna till vissa adresser skulle vara med fiber och till andra adresser med koppar. Därmed var fiber- och kopparförbindelser inte utbytbara på grossistmarknaden för den som, likt Net at Once, önskade hyra förbindelser för att lämna anbud i upphandlingen. I målet var därför tillträde till fiberförbindelser i grossistledet den relevanta produktmarknaden.

När det gällde den relevanta geografiska marknaden konstaterade PMÖD att upphandlingen dels avsåg förbindelser till specificerade, befintliga adresser (verksamhetsställen), dels en option på tillkommande förbindelser till adresser som inte var kända (dvs. platser där kommunen i framtiden kunde komma att etablera verksamhet). Dessa sistnämnda platser kunde vara var som helst inom kommunens verksamhetsområde, dvs. Göteborgs stad med omnejd. Den relevanta geografiska marknaden var därför större än de specifika adresserna och omfattade hela Göteborgsregionen.

Frågan om dominerande ställning

PMÖD ansåg det styrkt att GothNet hade en stark marknadsställning såvitt avsåg de specificerade adresserna eftersom GothNet hade ett utbyggt fibernätverk (stadsnätet) som nådde många av dessa adresser (om än inte alla). När det däremot gällde Göteborgsregionen i stort hade Net at Once inte presenterat någon utredning om GothNets ställning i konkurrensen om att leverera de tillkommande förbindelserna. Det hade dock framkommit att det fanns flera alternativa leverantörer. 

Sammantaget ansåg PMÖD att Net at Once inte hade styrkt påstående om att GothNet hade en dominerande ställning på den relevanta marknaden och käromålet ogillades.

Kommentar

Advokat Eric Ericsson var ombud för GothNet i tvisten, tillsammans med advokater från Front Advokatbyrå. 

Enligt min uppfattning har PMÖD på ett välavvägt sätt tagit ställning i den tidigare livligt debatterade frågan om det i upphandlingar – särskilt offentliga sådana med det strikta regelverk som där gäller – uppkommer en upphandlingsspecifik relevant marknad i konkurrensrättslig mening, skild från den vanliga marknaden. Marknadsdomstolens avgörande i det s.k. Räddningstjänsten Dala-Mitt målet kan tyda på det. Detta mål avsåg dock de särskilda reglerna om konkurrensbegränsande offentlig säljverksamhet, varför det är svårt att dra generella slutsatser.

PMÖD:s svar är alltså, såsom jag läser domen, att beroende på hur kravspecifikationen är utformad så kan det uppkomma en relevant marknad som definieras av kravspecifikationen. Men det behöver inte vara så. Om kravspecifikationen är mer allmänt utformad och överensstämmer med de sedvanliga marknadsförhållande så uppkommer det inte en upphandlingsspecifik marknad. Detta är en rimlig hållning, enligt min uppfattning.

Kategorier
Domstolarna

Booking-koncernen åläggs vid vite att upphöra med konkurrensbegränsande avtalsvillkor

EDIT: Patent- och Marknadsöverdomstolen beslutade i en dom den 9 maj 2019 att ändra PMD:s dom (som refereras nedan) och ogilla Visitas käromål. Den utredning som Visita hade åberopat i målet ansågs inte vara tillräckligt robust för att visa att de snäva paritetsvillkoren faktiskt eller potentiellt begränsar konkurrensen, vare sig på på marknaden för online-resebyråtjänster eller på marknaden för hotellövernattningar.

– – – – –


Patent- och Marknadsdomstolen har i en dom den 20 juli 2018 beslutat ålägga Booking-koncernen att upphöra med avtalsvillkor som hindrar svenska hotell från att sätta lägre rumspriser på sina egna hemsidor än i Bookings bokningstjänst. Åläggandet är förenat med ett vite om totalt 35 miljoner kronor. Åläggandet träder i kraft den 20 oktober och samtidigt blir de nämnda avtalsvillkoren ogiltiga. Domen kan överklagas.

Advokat Eric Ericsson har i processen varit ombud för bransch- och arbetsgivarorganisationen VISITA, som stämde Booking och yrkade på ett vitesförbud. Eric Ericsson samarbetade därvid med advokat Lars Sandberg och jur kand Magnus Mårtensson vid Skarp Stockholm Advokatbyrå. Ekonomiska experter för VISITA:s räkning var Copenhagen Economics, vars team leddes av Karl Lundvall, Ph.D. och Managing Economist. Professor Lars Henriksson, Handelshögskolan i Stockholm, bidrog med ett rättsutlåtande i målet.

Bakgrunden
Bakgrunden till processen var att Konkurrensverket år 2015 ingrep mot Bookings allmänna villkor för svenska hotell som ansluter sig till Bookings hotellbokningstjänst. Konkurrensverket ansåg att det stred mot konkurrenslagen att hotellen inte fick sätta lägre rumspriser hos bokningstjänster som konkurrerade med Booking. Booking tog då bort detta förbud. Däremot accepterade Konkurrensverket att Booking fortsatte att tillämpa ett avtalsvillkor som innebar att hotellen inte fick sätta ett lägre rumspris på sin egen hemsida än det rumspris som gällde hos Booking.

Skälet till att Konkurrensverket accepterade detta sistnämnda avtalsvillkor var att Booking hävdade att företaget i annat fall skulle lida skada av att hotellen ”åkte snålskjuts” på Bookings marknadsföring. I klartext betyder detta att hotellgäster som hittade ett hotell genom att söka i Bookings bokningstjänst sedan skulle gå till hotellets egen hemsida och boka rummet där, om det var billigare där. Då skulle Booking inte få någon provision från hotellet för bokningen. I förlängningen skulle detta kunna leda till att Booking fick lägga ned sin bokningstjänst vilket skulle försämra för hotellgästerna eftersom bokningstjänsten bidrar till transparens och effektivitet.

VISITA ansåg emellertid att även det kvarvarande avtalsvillkoret (s.k. pris- och villkorsparitet) var konkurrensbegränsande och VISITA stämde därför Booking i Patent- och Marknadsdomstolen (PMD) i oktober 2016.

Domen
Nu har domen kommit och den går på VISITA:s linje. PMD slår fast att Bookings avtalsvillkor om pris- och villkorsparitet har i vart fall potentiellt konkurrensbegränsande effekter på marknaden för hotellbokningstjänster online. Konkret innebär detta att Bookings konkurrenter – främst Expedia, men även mindre företag – får svårare att etablera sig och växa på den svenska marknaden. Det beror på att det främsta konkurrensmedlet – bokningsprovisionen – inte kan användas om inte hotellen samtidigt kan sänka rumspriset både hos den med Booking konkurrerande bokningstjänsten och på den egna hemsidan (eftersom hotellen vill ha lägst pris på egen hemsida som är den mest kostnadseffektiva bokningskanalen).

PMD slår också fast att pris- och villkorspariteten har i vart fall potentiellt konkurrensbegränsande effekter på marknaden för hotellövernattningar. Detta innebär att priset på hotellövernattningarna blir högre än vad de annars skulle vara, och konkurrensen mellan hotellen försämras därför. Utan detta avtalsvillkor skulle hotellen kunna sätta ett lägre rumspris på den egna hemsidan än hos Booking, vilket vore rationellt eftersom hotellets kostnad för en bokning på den egna hemsidan är lägre än den bokningsprovision som hotellen måste betala till Booking när bokningen sker där.

PMD slår vidare fast att det inte finns stöd för Bookings invändning att pris- och villkorspariteten skulle vara en nödvändig förutsättning för Bookings bokningstjänst (s.k. accessorisk begränsning). Det finns inte heller skäl för undantag från konkurrenslagens förbud, eftersom Booking inte har påvisat sådana effektiviseringsvinster av bokningstjänsten som skulle kunna uppväga de konkurrensbegränsande effekterna.

Framtiden
Åläggandet träder i kraft den 20 oktober 2018. Booking får således tre månader efter domen för att anpassa sina avtalsvillkor och för att informera alla hotell. Domen kan överklagas till Patent- och Marknadsöverdomstolen (PMÖD), men åläggandet gäller ändå under tiden som en eventuell överprövning sker. Samtidigt blir avtalsvillkoret ogiltigt och hotellen behöver inte längre följa det.

Kommentar
– Domen är intressant av flera skäl, säger advokat Eric Ericsson. Dels är det en av hittills få domar i Sverige där ett förfarande som accepterats av Konkurrensverket senare av domstolen befunnits vara konkurrensbegränsande och förbjudet enligt konkurrenslagen.
– Dels är det ett ärende som utretts av ett stort antal av EU-ländernas nationella konkurrensmyndigheter, vilka kommit till olika slutsatser. Hittills är det relativt få konkurrensmyndigheter som kommit fram till att denna pris- och villkorsparitet strider mot konkurrenslagstiftningen – ett exempel är tyska Bundeskartellamt. Däremot har flera medlemsländer förbjudit dessa klausuler i särskild lagstiftning – där var Frankrike föregångare med sin ”Loi Macron”.
– Kanske borde EU-kommissionen ha tagit upp denna fråga från början, i stället för att låta de nationella konkurrensmyndigheterna bedriva egna, separata utredningar (några av dem koordinerades genom European Competition Network, ECN). Det hade varit mer resurseffektivt. Men nu har frågan ändå fått en lösning i Sverige.

Länk till PMD:s pressmeddelande där också domen kan beställas.

Kategorier
Domstolarna

Konkurrensklausuler vid företagsförvärv får prejudikat

Patent- och Marknadsöverdomstolen (PMÖD) avkunnade den 29 november 2017 en intressant dom i det s.k. Alfa Moving-målet. Frågan gällde om konkurrensförbud i två avtal om inkråmsförvärv (dvs. företagskoncentrationer) var för långtgående och därför i strid med konkurrenslagens förbud mot konkurrensbegränsande avtal. Klausulerna hade ingåtts på fem år och enligt tumregeln är konkurrensförbud vid företagsförvärv endast accessoriska (dvs. tillåtna som en nödvändig komponent i en i övrigt legitim transaktion) under två år (i vissa fall tre år).

Konkurrensverket ansåg att klausulerna var för långtgående och stämde parterna med yrkande om konkurrensskadeavgift på sammanlagt nästan 38 miljoner kronor. Det intressanta med verkets talan är att verket först hävdade att klausulerna var konkurrensbegränsande både till sitt syfte och sin effekt, men efter att ha förlorat målet i PMD valde verket att endast hävda att klausulerna var konkurrensbegränsande till sitt syfte, såvitt gällde den del av avtalstiden som gick utöver vad som ansågs accessoriskt.

Konkurrensverkets talan i PMÖD har väckt visst förvåning i konkurrensrättskretsar eftersom den alltså byggde på den ganska vågade tanken att en och samma klausul kan vara först accessorisk under två år, dvs. inte konkurrensbegränsande, för att sedan över en natt bli en s.k. syftesöverträdelse, dvs. en typ av avtal som syftar till att begränsa konkurrensen. Är detta ens intellektuellt möjligt att tänka sig?

PMÖD slår fast att det inte kan vara på det sätt som Konkurrensverket påstod. PMÖD använder t.o.m. den för domstolar ovanliga formuleringen att det är ”uppenbart” att detta inte är möjligt. PMÖD går igenom aktuell praxis inom EU-rätten kring syftesöverträdelser (intressant läsning!) och konstaterar att begreppet konkurrensbegränsning genom syfte endast kan tillämpas på vissa typer av samordning mellan företag som är så skadliga för konkurrensen att någon bedömning av samord- ningens effekter inte behöver göras samt att utrymmet för detta är snävt.

PMÖD: ”Det finns inte något påvisat vetenskapligt stöd för att konkurrensklausuler, som har
direkt anknytning till företagskoncentrationer och som avser längre tid än två
respektive tre år, ovillkorligen skulle vara hämmande för konkurrensen. Med hänsyn
till marknaders funktionssätt finns det inte heller anledning att förutsätta att det skulle
förhålla sig på det sättet. Med tanke på att förhållanden och beteenden på marknader
förändras gradvis är det uppenbart att ett avtal om företagskoncentration som
innehåller en sådan konkurrensklausul inte från en dag till en annan kan gå från att
vara utan negativ påverkan på konkurrensen till att vara så skadligt för konkurrensen
att något konkurrensbegränsande resultat inte behöver visas föreligga.”

Slutsatsen bli att konkurrensklausulers förenlighet med konkurrenslagen vid företagskoncntrationer måste bedömas från fall till fall, dvs. i normala fall avgöras med stöd av en utredning om klausulens
konkurrensbegränsande resultat.

PMÖD:s dom är ett välkommen klargörande i raden av frågor kring syftesöverträdelser. Det bygger också vidare på något som tycks bli den nya PMÖD:s signum: klara och tydliga domskäl. Man tackar!

Konkurrensverket anger f.ö. på sin hemsida att domen skulle handla om frågan under hur lång tid företag får avtala om att säljaren inte ska konkurrera med köparen efter ett företagsförvärv. Men eftersom verket valde att i sista instans inte längre påstå ett konkurrensbegränsande resultat så handlar domen inte om frågan under hur många år konkurrensklausuler får ingås – utan om frågan huruvida konkurrensklausuler vid företagskoncentrationer kan vara syftesöverträdelser. Det kan de alltså inte vara.

Kategorier
Domstolarna

Samarbeta eller inte samarbeta – det är frågan

Konkurrensverket publicerade under sommaren en uppdaterad
interaktiv vägledning för anbudssamarbete i upphandlingar.

Detta är intressant i ljuset av de många rättsfallen inom
detta område och den debatt som förts på senare tid huruvida praxis ändrats
genom t.ex. Aleris-domen i Patent- och Marknadsöverdomstolen (PMÖD) i april i år där KKV förlorade talan och de
samarbetande parterna friades från anklagelsen om en otillåten anbudssamverkan.
Det avviker från Stockholms tingsrätts fällande dom, liksom tidigare domar från
tingsrätten i andra mål om otillåten anbudssamverkan. Vad är det egentligen som
gäller? undrar man.

Som jag ser det har materiell konkurrensrättslig praxis inte ändrats av denna dom. Utfallet uppfattar jag har styrts av
bevisvärderingen.

Aleris-målet gällde en upphandling av vårdtjänster
(fysiologiska undersökningar) som Stockholms läns landsting gjorde år 2008. KKV
ansåg att tre vårdföretag hade överträtt konkurrenslagens förbud genom att dela
upp uppdragsvolymer mellan sig och utbyta information inför anbudsgivningen.
Företagen kom överens om att vara underleverantörer till varandra och lämnade sedan individuella anbud. KKV menade att samarbetet syftade
till att begränsa konkurrensen – en så kallad syftesöverträdelse. Därmed
behövde KKV inte bevisa att samarbetet faktiskt fått något
konkurrensbegränsande resultat. Vårdföretagen bestred både konkurrensbegränsande
syfte och resultat. De fälldes av Stockholms tingsrätt i december 2015.
Men PMÖD friade dem i sin dom den 28 april
2017.

Så här skrev PMÖD i sitt pressmeddelande:

”Huvudfrågan i målet var om
vårdföretagens samarbete skulle bedömas vara av en karaktär som är så pass
skadlig för konkurrensen att någon bedömning av samarbetets effekter inte
behövde göras. Patent- och marknadsöverdomstolen konstaterade att utrymmet för
att göra den bedömningen är snävt, bl.a. mot bakgrund av att företagen i sådant
fall kan åläggas att betala en sanktion i form av konkurrensskadeavgift utan
att någon analys behöver göras av effekterna för konkurrensen. Till skillnad
från tingsrätten fann Patent- och marknadsöverdomstolen att det aktuella
samarbetet inte var av sådan art att det kunde anses i sig syfta till att
begränsa konkurrensen, bl.a. på grund av att det inte var visat att några
angivna volymer hade delats mellan företagen.

Vidare fann Patent- och
marknadsöverdomstolen att det inte var visat att samarbetet fått till resultat
att konkurrensen begränsats.

Patent- och
marknadsöverdomstolens slutsats var att Konkurrensverkets talan inte kunde
bifallas. Tingsrättens dom har därför upphävts.”

Såsom jag läser domen innebär den inte någon ändring i
materiell konkurrensrättslig praxis. Däremot förtydligar den på ett bra sätt
att beviskraven ska ställas högt när KKV påstår en syftesöverträdelse eftersom
det innebär att företag kan bötfällas utan att det visats något faktiskt
konkurrensbegränsande resultat. I detta fall hade KKV inte uppfyllt bevisbördan
för konkurrensbegränsande syfte – och inte heller för konkurrensbegränsande resultat.
Därmed friades vårdföretagen.

Jag har uppfattat KKV:s kommentarer till domen på så sätt
att man menar att man nu inte längre kan driva liknande mål genom att endast påstå
syftesöverträdelse, utan att det hädanefter även krävs en effektutredning. Det
tror jag är att spetsa till det något, men jag tror i och för sig att det är
riktigt att det är ganska få fall där det konkurrensbegränsande syftet är tillräckligt
tydligt och därmed går att bevisa, så det kommer nog i praktiken ofta krävas
också en effektanalys. Det tycker jag i grunden är en sund utveckling eftersom
det är ganska märkligt att lägga utrednings- och processresurser samt yrka
böter för förfaranden som ingen vet om de faktiskt skadat konkurrensen.

Men det materiella testet för när ett anbudssamarbete är förbjudet har inte ändrats.

Ett parallellt fall som rullat under många år är det norska
taxifallet. Ett öppet anbudskonsortium som av konkurrensmyndigheten bedömdes
inte nödvändigt för att åtminstone en av anbudsgivarna skulle ha kunnat lämna
ett eget anbud. Högsta instans fällde parterna för en syftesöverträdelse, efter
att ha inhämtat ett tolkningsavgörande av EFTA-domstolen.

Domen rapporterats och kommenterats i bl.a. den utmärkta
bloggen Nordic Competition. EFTA-domstolen konstaterade i ett förhandsavgörande
att ett gemensamt anbud innebär att parternas försäljningspriser har
fastställts gemensamt. Detta ansågs ha ett otillåtet konkurrensbegränsande
syfte. Norges Høyesterett instämde men fokuserade samtidigt på att utan samarbetet
så hade parterna inte känt till varandras planer på ett eventuellt anbud.
Samarbetet tog bort denna osäkerhet och var därför ägnat att begränsa
konkurrensen. Detta ansågs vara så uppenbart konkurrensbegränsande att
anbudssamarbetet var en syftesöverträdelse.

Resonemanget i denna norska dom är ju väl linje med hur
svenska domstolar hittills bedömt anbudssamarbete mellan konkurrenter.
Aleris-domen ändrar, enligt min uppfattning inte på detta, eftersom den avsåg
samarbete om underleveranser mellan företag som lämnade individuella anbud utan bindande avtal om volymuppdelning.

Nästa
test på om PMÖD bedömer anbudssamarbete annorlunda än tidigare svenska domstolar kan komma senare i vinter då
PMÖD ska behandla överklagandet av PMD:s fällande dom från december 2016 om
anbudssamarbete i Göteborgs stads upphandling av fasta
datakommunikationstjänster år 2009. Här gällde det inte ett gemensamt anbud men
bolagen fälldes för att det ena informerade det andra före anbudslämnandet att
det beslutat avstå från att lämna anbud, och i stället önskade vara
underleverantör till det andra, om det vann upphandlingen. Återstår att se vad
PMÖD säger om detta. Självfallet blir det även här fråga om bevisvärdering, bl.a. rörande i
vilken utsträckning företagen var potentiella konkurrenter i upphandlingen.