För en tid sedan skrev jag här på Konkurrensbloggen att Konkurrensverket missbrukar kartellbegreppet i sin mediekommunikation. Verkets informationschef svarade att det är viktigt för verket att ”snabbt och enkelt förklara för medborgarna” vad ärendena handlar om. Att verket därigenom riskerar utöva en otillbörlig påverkan på domstolarna i pågående mål ville han inte kännas vid.
Härom veckan såg jag till min glädje att fler jurister påtalat problemen med Konkurrensverkets mediepolicy: Natali Phalén och Mikael Rydkvist, Setterwalls advokatbyrå, skrev i Dagens Juridik att Konkurrensverket uttalar sig partiskt och att verket borde läsa Åklagarmyndighetens mediehandbok för att se hur en myndighet bör balansera mellan informationsbehovet och rättssäkerhetshänsynen. Ett bra förslag, tycker jag.
Tråkigt då att Konkurrensverket fortsätter att ducka i sakfrågan. Informationschefens svar är ett typexempel på hur man svarar på något annat när man inte vill svara i sak. I stället för att diskutera hur den svåra avvägningen mellan två viktiga intressen – öppenhet och rättssäkerhet – bör göras väljer verket att dra kritiken till sin spets och svara att det inte vore rimligt att belägga verket med munkavle. Nej, vem har föreslagit det?
Vidare misstänkliggör verket debattörerna genom att antyda att de går ”regelbrytares” ärende. Osnyggt.
Följande citat är belysande för debattstilen: ”Vi informerar förstås alltid ombud och motparter innan vi väljer att stämma ett företag, liksom vi alltid berättar för medier och allmänhet när och varför vi exempelvis väljer att dra ett företag med dålig konkurrensrättslig kompass till domstol.”
Att verket informerar berörda företag innan stämningen är i och för sig sant, men senaste gången detta hände i ett ärende som jag arbetar med blev jag uppringd klockan sju på kvällen och fick veta att stämningen skulle ges in morgonen efter. Nästa morgon skickade Konkurrensverket ut ett pressmeddelande och redan klockan fem på morgonen publicerade generaldirektören en debattartikel i Göteborgs-Posten. Detta är förstås ingen slump. Verket vill inte att företagen skall hinna före i PR-kampen.
Vare sig pressmeddelandet eller debattartikeln innehåller någon information till allmänheten om att det rör sig om verkets misstanker som skall styrkas i domstol innan det kan fastställas vad som verkligen hände. Tvärtom framstår saken som klar.
I sin iver att ”förenkla” tänjer verket på sanningen. I pressmeddelandet och debattartikeln påstås parterna ha ingått en överenskommelse om att det ena företaget inte skulle lämna anbud i en upphandling. Men i stämningsansökan står det att det ena företaget för egen del hade beslutat sig för att inte delta i upphandlingen och anklagelsen är i stället att det företaget informerade det andra företaget om sitt beslut. Det är en viss skillnad, för att uttrycka det milt. Men det tycker kanske verket är för svårt att förklara för allmänheten?
Läs citat ovan en gång till. Konkurrensverket stämmer inte företag för att de misstänker att något fel begåtts, de stämmer därför att företaget har dålig konkurrensrättslig kompass. Men det är inte verket som avgör detta, det gör domstolen. En stämningsansökan är en partsinlaga och det tycker jag att medborgarna har rätt att få veta.
Dessutom är det inte bara ”regelbrytare” som skulle tjäna på att verket intar en mer objektiv ton i sin mediekommunikation: Oskyldigt misstänkta och stämda företag orsakas mer skada av partiska uttalanden från en myndighet än vad ”regelbrytare” gör.