Vid ett par tillfällen på senare tid har det kommit e-post från Konkurrensverket med den fantasieggande rubriken ”Konkurrensverket lägger ner”. Ja, inte helt och hållet förstås, utan det gäller olika utredningar.
Inget konstigt med det. Det ligger i sakens natur att verket ibland startar utredningar av misstänkta överträdelser, som efter en tid visar sig grundlösa, eller i vart fall inte ger belägg för misstankarna. Om det inte hände skulle man tvärtom undra om inte verket var för försiktigt.
Exempel från senare tid på nedlagda, resultatlösa utredningar är en om kalkylstöd i åkeribranschen och en om informationsutbyte i skogsindustrin.
Det som är intressant med det sistnämnda ärendet, som jag arbetade med, är att verkets utredning föranleddes av en eftergiftsansökan. Som alltså visade sig vara obefogad (eller i vart fall inte tillräckligt väl underbyggd). Utan att gå in på omständigheterna i det enskilda fallet kan man reflektera över hur ofta detta händer – alltså att eftergiftsansökningar i obefogade.
Konkurrensverket ger inte ut någon statistik på hur många ansökningar verket årligen får om eftergift från konkurrensskadeavgift i utbyte mot att företaget i fråga avslöjar en kartel eller annan allvarlig överträdelse av konkurrenslagens förbud. Men man anar ibland mellan raderna att det inte är ovanligt att företag ansöker om eftergift som en ren försäkring – alltså utan att säkert veta om det skett en överträdelse. Om misstanke om detta uppkommer kan man alltid göra en anmälan ”för säkerhets skull”. Om det skulle visa sig att någon på företaget begått en överträdelse så är företaget immunt mot konkurrensskadeavgift genom eftergiftsansökan.
Problemet med en sådan strategi är dock att verket naturligen har ett starkt incitament att inleda en utredning baserad på i princip endast uppgifterna i eftergiftsansökan. Som bekant kan en sådan utredning innebär en stör börda för berörda företag – typiskt sett anmälarens konkurrenter – genom gryningsräder, omfattande frågebatterier och begäran om försäljningsdata etc. samt förhör.
Det är inte ovanligt att en sådan utredning kan pågå i ett eller två år. Under hela denna tid måste de berörda företaget avsätta personal och ekonomiska resurser för att med kort varsel stå till verkets förfogande. Kostnaderna för detta kan uppgå till flera hundra tusen kronor.
Allt detta är välkänt och svårt att förhindra. En sak man kan göra som företag är givetvis att så långt möjligt se till att ingen i företaget agerar på ett sätt som kan ge upphov till obefogade misstankar.
Men en annan och viktigare sak är att inte göra eftergiftsansökningar utan att först ha utrett ordentligt internt om det faktiskt finns något att anmäla. Sådana utredningar är inte alltid lätta att genomföra, och det gäller ju att inte sabotera verkets kommande utredning om det visar sig finnas fog för en sådan, men det är ändå viktigt att företag som vill ansöka om eftergift först förvissar sig om att det faktiskt finns en överträdelse att begära immunitet från.