I december 2014 publicerades det nya EU-direktivet om
skadestånd vid konkurrensöverträdelser. Det skall vara implementerat i svensk rätt inom två år. Syftet med direktivet är att underlätta för företag och konsumenter att få skadestånd från företag som brutit mot något av förbuden i konkurrenslagstiftningen, typiskt sett karteller och dominansmissbruk. Direktivet skall även medföra en bättre koordinering mellan privata och offentliga åtgärder mot konkurrensöverträdelser i de enskilda fallen.
Här är några av nyheterna i direktivet:
– Nationella domstolar kan beordra företag att tillhandahålla bevis när skadelidande kräver ersättning. Domstolarna skall se till att sådana beslut är proportionerliga och att företagshemligheter skyddas.
– Ett slutligt beslut av en nationell konkurrensmyndighet som innebär att en överträdelse begåtts skall automatiskt utgöra bevis i landets domstolar.
– Skadelidande skall ha minst ett års frist att kräva skadestånd efter det att en nationell domstol beslutat att en överträdelse begåtts.
– Om en överträdelse har lett till prishöjningar och dessa har förts vidare till senare handelsled så skall de som i slutänden lidit skada ha rätt till skadestånd.
Ett annat viktigt inslag är att direktivet introducerar ett par bevispresumtioner, dels att karteller innebär ekonomisk skada, dels att denna skada förs vidare till följande handelsled. Presumtioner underlättar som bekant för den som skall bevisa att man lidit skada.
Det återstår att se hur direktivet konkret skall införlivas i svensk rätt. En fråga som är av stort intresse i sammanhanget är hur skadeståndsreglerna koordineras med eftergiftsprogrammet, så att inte risken för skadestånd gör det mindre attraktivt för företag att anmäla överträdelser som de deltar i. Direktivet tar uttryckligen sikte på att upprätthålla eftergiftsprogrammets attraktivitet, men som jag tidigare noterat så har detta i Sverige ännu inte blivit så betydelsefullt. Därför är det väsentligt att inte
de nya skadeståndsreglerna motverkar eftergiftsprogrammet.
EU-kommissionen har parallellt med detta initierat ett
arbete med att anpassa sina egna procedurregler, bl.a. rörande aktinsyn, för att harmoniera med det nya skadeståndsdirektivet. Synpunkter kan lämnas fram till den 25 mars.
En annan intressant fråga är vid vilken tidpunkt
preskriptionstiden skall börja löpa. I konkurrenslagen (3 kap. 25 §) anges preskriptionstiden till tio år ”från det att skadan uppkom”. I en intressant dom från Hovrätten i Helsingfors nyligen (21 november 2014) angående den finska virkesinköpskartellen slogs fast att de skadelidande inte hade tillräckligt underlag att bedöma sin rätt till skadestånd förrän domen i kartellmålet vunnit laga kraft och att preskriptionstiden därför inte skulle börja löpa förrän då. För ett referat av den finska domen, se t.ex. den finska advokatbyrån Merilampis
nyhetsbrev.
Eftersom det nya skadeståndsdirektivet, som nämnts, bl.a. föreskriver att en dom i t.ex. ett kartellmål skall utgöra bevis i ett
efterföljande skadeståndsmål kan det finnas skäl att överväga hur en sådan dom skall kunna användas utan att preskriptionstiden utgör ett hinder. Den tioåriga preskriptionstiden borde i och för sig räcka för att ett kartellmål skall nå fram till lagakraftvunnen dom, men ibland kan det ju bli utdraget. I Finland gällde vid tiden för kartellen en femårig preskription, vilket kanske spelade
in i Hovrättens bedömning. Idag är preskriptionstiden i Finland tio år från skadetillfället eller ett år från lagakaftvunnen dom, vilket förefaller vara en bra gardering.