Nyligen satte Högsta Domstolen punkt för en långdragen tvist mellan Systembolaget och tidigare Vin & Sprit, numera The Absolut Company, som kom att innehålla intressanta frågor på temat skiljeförfarande och konkurrensrätt.
Bakgrunden var den mutskandal som rullades upp inom Systembolaget i mitten av 00-talet. Flera butikschefer hade tagit emot mutor från leverantörer för att exponera leverantörernas produkter i butikerna och därmed gynnat dessa leverantörers produkter. Systembolaget beslutade år 2006 att straffa flera av dessa leverantörer för att deras anställda mutat butikscheferna. Straffen bestod i att vissa produkter ströks från Systembolagets sortiment.
Flera av leverantörerna protesterade och i vart fall Vin & Sprit stämde Systembolaget för brott mot såväl inköpsavtalen som mot konkurrenslagen (missbruk av dominerande ställning) och begärde skadestånd för utebliven vinst på den uteblivna försäljningen.
Tvisten handlades som ett skiljeförfarande genom Stockholms Handelskammares skiljedomsinstitut. Den första skiljedomen klandrades och upphävdes av Svea Hovrätt pga. formfel. Även den andra skiljedomen klandrades, och det är den klandertalan som ny slutligt avgjorts av Högsta domstolen (NJA 2015 s 438).
Svea Hovrätt fastställde skiljedomen, som innebar att Systembolaget ansågs skyldigt att ersätta Vin & Sprit för liden skada. Grunden var missbruk av dominerande ställning (inget avtalsbrott ansågs ha förelegat).
Båda parter överklagade till HD; Systembolaget för att få skiljedomen upphävd, Vin & Sprit för att få högre ersättning för sina rättegångskostnader. Systembolaget yrkade också att ett förhandsavgörande skulle inhämtas från EU-domstolen.
HD fastställde Hovrättens beslut och således skiljedomen. Inget förhandsavgörande inhämtades.
HD uttalade följande, om den intressanta frågan hur skiljemannarätten förhåller sig till konkurrensrätten:
”Om rättsläget beträffande en konkurrensrättslig fråga är att anse som klarlagt, antingen genom vad som framgår direkt av lag eller genom prejudikat eller myndighetsbeslut, bör en skiljedom som är oförenlig med det klarlagda rättsläget i princip alltid vara ogiltig. Det hindrar dock inte att en domstol vid prövningen av en ogiltighetstalan av proportionalitetsskäl bör ha ett visst utrymme för att kunna bortse från ett mindre allvarligt åsidosättande av konkurrensrätten.” (Punkt 15 i domen.)
”Om däremot konkurrensrätten inte kan anses vara erforderligt klarlagd bör prövningen inom ramen för en ogiltighetstalan mer inriktas på om skiljenämndens slutsatser baseras på en rättsligt godtagbar analys än på om dessa slutsatser svarar mot domstolens egen bedömning av rättsläget. Så länge skiljenämndens ställningstaganden är rimligt motiverade och håller sig inom ramen för det bedömningsutrymme som kan finnas, kan de alltså inte anses oförenliga med rättsordningen på det sätt som är en förutsättning för att skiljedomen ska vara ogiltig.” (Punkt 16 i domen.)
”Det sagda innebär att en domstol, för att kunna ta ställning till om en skiljedom ska anses vara ogiltig på grund av den tvingande konkurrensrätten, måste göra en viss materiell kontroll av skiljenämndens bedömning av den konkurrensrättsliga frågan. Prövningen bör dock i regel avse endast rättsliga frågor och alltså ske med utgångspunkt i skiljenämndens bevisvärdering, om det inte finns särskilda skäl till annat.” (Punkt 17 i domen.)
Slutsatsen blir – såsom jag uppfattar det – att man inte genom en klandertalan kan få till stånd en fullständig materiell överprövning av de konkurrensrättsliga frågor som skiljenämnden avgjort, utan det krävs att skiljedomen ska stå i direkt strid med vedertagen konkurrensrättslig praxis för att skiljedomen ska kunna klandras med framgång. Detta framstår som en rimlig avvägning.