I april 2015 tillsatte regeringen en särskild utredare,
Kammarrättsrådet Eva Edwardsson, med uppdrag att utreda om Konkurrensverket
skall ges utökad beslutanderätt i frågor som idag kräver dom i Stockholms
tingsrätt, nämligen åläggande av konkurrensskadeavgift (böter) och förbud mot
företagskoncentrationer. Utredningen skall vara klar i maj 2016. (Dir.
2015:48.)

Frågan är inte ny, Konkurrensverket har vid flera tillfällen genom
åren föreslagit att verket skall få besluta om konkurrensskadeavgift (böter)
vid överträdelse av förbuden mot konkurrensbegränsande samarbete eller missbruk
av dominerande ställning. Idag har verket mer av en åklagarroll och måste
stämma de aktuella företagen i tingsrätten och yrka på en avgift där.
Konkurrensverket har då bevisbördan för överträdelsen.

Tanken med egen beslutanderätt skulle vara, såvitt jag förstår, att
snabba på handläggningen och underlätta verkets arbete med att lagföra överträdelser.
Dessa mål tenderar att ta lång tid, men frågan är dels om de tar längre tid än
vad som är rimligt mot bakgrund av de komplexa frågor som aktualiseras i målen,
dels om det skulle gå snabbare om verket fick fatta beslutet själv, med tanke
på att det måste gå att överklaga.

Samma sak gäller i princip för företagskoncentrationerna, även om vi
där inte har ett problem med långa handläggningstider i domstolarna eftersom
det gäller särskilda tidsfrister för dessa mål.

Många advokater är spontant skeptiska till denna tanke, av
rättssäkerhetsskäl. Det kan ifrågasättas om det är tillräckligt rättssäkert att
låta samma myndighet utreda och lagföra en överträdelse. Processen skulle bli
mer inkvisitoriskt än kontradiktorisk, som vi är vana vid i svensk rätt. Samtidigt
finns det exempel på andra rättsområden där myndigheter har sådan
beslutanderätt, t.ex. på skatteområdet och inom Finansinspektionens område.

För egen del är jag mycket tveksam till denna idé, faktiskt helt emot
den.

För det första har jag inte sett någon utredning som visar att dagens
regelverk faktiskt medför problem. Handläggningstiderna i domstol är inte
längre för dessa mål än för jämförbara tvistemål. Den nuvarande modellen är en
bra balans mellan effektivitet och rättssäkerhet.

Dessutom är ju en annan reform på gång med en specialiserad Patent-
och Marknadsdomstol i Stockholms tingsrätt samt en Patent- och
Marknadsöverdomstol i Svea Hovrätt. Detta kan komma att effektivisera
konkurrensprocesserna, så låt oss först se vad den reformen ger för
effekter.

Argumentet att det vore önskvärt att snabba på bötesmålen saknar enligt
min uppfattning bärkraft. Vad man vill ha i dessa mål är grundliga utredningar
och objektiv bevisvärdering. Risken med att låta Konkurrensverket fatta
besluten är snarast att verket låser sig för tidigt vid en åsikt.

Att processen som helhet skulle fortare om Konkurrensverket
fattade beslut ”i första instans” motsägs vidare av att andelen beslut som
överklagas sannolikt skulle öka eftersom det kan antas att verket skulle ta
beslut som är mer kontroversiella än de beslut om att ansöka om stämning som
fattas idag. Konkurrensverket har en historia av att ”testa gränser” som talar
för detta scenario.

Om man tvärtom tror att Konkurrensverket kommer att fatta grundligare
beslut när de får rättskraft direkt, så kommer det snarare att leda till en
längre total handläggningstid eftersom möjligheten till överprövning i två
instanser kommer att finnas. Då är det bättre att verket ger in en
stämningsansökan så snart som möjligt än att utredningen drar ut på tiden för
att kunna kvalitetssäkras.

I bötesmålen är det ofta muntlig bevisning som är avgörande för att
klarlägga händelseförloppet. Hur sådan bevisning skall kunna tas upp och
värderas objektivt av Konkurrensverket är för mig en gåta. Erfarenheten är
snarare att verket tolkar förhörspersonerna i ljuset av den hypotes som styr
utredningen. Här krävs det att en domstol gör bevisvärderingen.

När det gäller företagskoncentrationerna anförs det ibland att
Konkurrensverket de facto redan har beslutanderätt eftersom företagen i de
flesta fall ger upp förvärvet när verket meddelar att man avser att ansöka om
ett förbud. Men för de företag som vill ha en domstolsprövning är det rimligt
att det är verket som är kärande och har bevisbördan eftersom det är verket som
påstår att förvärvet medför konkurrensproblem. Om verket skulle fatta beslutet
och företagen sedan skall överklaga blir bevisbördan den omvända. Företagen
måste bevisa att förvärvet inte medför konkurrensproblem. Det är inte en rimlig
ordning.

Slutligen har jag hört argumentet att Konkurrensverkets beslut skulle
få en högre kvalitet som en följd av större beslutsbefogenheter. Detta är
kanske det märkligaste argumentet. Om man tycker att verkets beslut inte håller
fullgod kvalitet idag, vad talar för att de skulle bli bättre av att verket får
mer makt? Jag tycker det låter livsfarligt. Tvärtom bör väl verket först visa
sig värdigt större beslutsmakt, sedan kan vi diskutera frågan.