Konkurrensverket har under hösten bjudit in advokater till s.k. ombudsträffar för information om verkets nya organisation, prioriteringar etc. samt för erfarenhetsutbyte. Träffarna har gällt anmälan av företagskoncentrationer, eftergift och platsundersökningar samt – idag – dominansmissbruk och vertikala avtal.
Detta är ett utmärkt initiativ, tycker jag. Det ökar transparensen i verkets ärenden och ger oss ombud en bättre förståelse för hur verket arbetar – vilket ibland kan annars vara svårt att förklara för klienter som inte är vana vid denna typ av myndighetsutövning.
Och så får vi ju chansen att framföra tips, idéer och synpunkter på hur verksamheten kan förbättras ur vårt perspektiv. Ett exempel från dagens möte med Tillsynsenhet 2 (missbruk och vertikala avtal) är att verket funderar på hur man skall kunna minimera behovet av anstånd med tidsfristen när verket begär in uppgifter från företag som är föremål för en utredning. – Bättre framförhållning, föreslår jag. Om man kan få en förvarning om att verket kommer att efterfråga viss närmare preciserad information längre fram kan man börja förbereda sig på detta och svara inom önskad tid.
En annan intressant sak från dagens möte var att ledningen för enheten för missbruk och vertikala avtal framhöll betydelsen av s.k. skadeteorier i bedömning av om ett klagomål skall prioriteras för utredning eller om det skall avskrivas av resursskäl. Detta gäller förmodligen även hos övriga enheter, men jag har inte hört det nämnas så tydligt tidigare.
Ett konkret exempel på detta är Konkurrensverkets beslut den 30 oktober i år i det s.k. Protein Import-ärendet. Detta gällde ett klagomål om vertikal prisstyrning gentemot online-handel. Enligt min uppfattning har vertikal prisstyrning (dvs. lägstapriser) till syfte att begränsa konkurrensen och det utgör en särskilt allvarlig form av konkurrensbegränsning.
Trots att verket i beslutet konstaterade att förfarandet utgjorde vertikal prisstyrning, så gick man vidare och bedömde om förfarandet kunde antas skada konkurrensen eller ej. Alltså ett slags effektanalys. Effektanalys behövs normalt inte för att konstatera att ett förfarande är konkurrensbegränsande när det har ett konkurrensbegränsande syfte. Men i det här fallet gjorde verket en effektanalys för sitt prioriteringsbeslut.
Slutsatsen i ärendet blev att utredningen (som pågått i drygt ett år) inte hade påvisat någon ”tillräckligt stor” sannolikhet för ”någon mer betydande skada på konkurrensen och konsumenterna” för att verket skulle prioritera ärendet. Skälen var att leverantören hade en mycket liten marknadsandel och att det verkade finnas fungerande konkurrens från andra företag på marknaden. Detta är alltså ingen bedömning av förfarandets faktiska effekter på konkurrensen utan en bedömning av om det är sannolikt att förfarandet var så skadligt att verket borde ingripa. Skillnaden kan tyckas hårfin, i vart fall saknar den nog betydelse för det aktuella företaget som slapp ett ingripande. Det är nog bara vi konkurrensrättsjurister som bryr oss om denna distinktion.
Hur som helst tycker jag det är positivt att Konkurrensverket i sina bedömningar av vilka ärenden man skall ägna resurser åt försöker bedöma de faktiska effekterna på marknaden av ett visst agerande, och inte reflexmässigt rycker ut så fort någon ropar ”syftesöverträdelse!” eller ”hard core restriction!”