Författare: Eric Ericsson

Kategorier
Konkurrensverket

Konkurrensverket lägger ner

Vid ett par tillfällen på senare tid har det kommit e-post från Konkurrensverket med den fantasieggande rubriken ”Konkurrensverket lägger ner”. Ja, inte helt och hållet förstås, utan det gäller olika utredningar.

Inget konstigt med det. Det ligger i sakens natur att verket ibland startar utredningar av misstänkta överträdelser, som efter en tid visar sig grundlösa, eller i vart fall inte ger belägg för misstankarna. Om det inte hände skulle man tvärtom undra om inte verket var för försiktigt.

Exempel från senare tid på nedlagda, resultatlösa utredningar är en om kalkylstöd i åkeribranschen och en om informationsutbyte i skogsindustrin.

Det som är intressant med det sistnämnda ärendet, som jag arbetade med, är att verkets utredning föranleddes av en eftergiftsansökan. Som alltså visade sig vara obefogad (eller i vart fall inte tillräckligt väl underbyggd). Utan att gå in på omständigheterna i det enskilda fallet kan man reflektera över hur ofta detta händer – alltså att eftergiftsansökningar i obefogade.

Konkurrensverket ger inte ut någon statistik på hur många ansökningar verket årligen får om eftergift från konkurrensskadeavgift i utbyte mot att företaget i fråga avslöjar en kartel eller annan allvarlig överträdelse av konkurrenslagens förbud. Men man anar ibland mellan raderna att det inte är ovanligt att företag ansöker om eftergift som en ren försäkring – alltså utan att säkert veta om det skett en överträdelse. Om misstanke om detta uppkommer kan man alltid göra en anmälan ”för säkerhets skull”. Om det skulle visa sig att någon på företaget begått en överträdelse så är företaget immunt mot konkurrensskadeavgift genom eftergiftsansökan.

Problemet med en sådan strategi är dock att verket naturligen har ett starkt incitament att inleda en utredning baserad på i princip endast uppgifterna i eftergiftsansökan. Som bekant kan en sådan utredning innebär en stör börda för berörda företag – typiskt sett anmälarens konkurrenter – genom gryningsräder, omfattande frågebatterier och begäran om försäljningsdata etc. samt förhör.

Det är inte ovanligt att en sådan utredning kan pågå i ett eller två år. Under hela denna tid måste de berörda företaget avsätta personal och ekonomiska resurser för att med kort varsel stå till verkets förfogande. Kostnaderna för detta kan uppgå till flera hundra tusen kronor.

Allt detta är välkänt och svårt att förhindra. En sak man kan göra som företag är givetvis att så långt möjligt se till att ingen i företaget agerar på ett sätt som kan ge upphov till obefogade misstankar.

Men en annan och viktigare sak är att inte göra eftergiftsansökningar utan att först ha utrett ordentligt internt om det faktiskt finns något att anmäla. Sådana utredningar är inte alltid lätta att genomföra, och det gäller ju att inte sabotera verkets kommande utredning om det visar sig finnas fog för en sådan, men det är ändå viktigt att företag som vill ansöka om eftergift först förvissar sig om att det faktiskt finns en överträdelse att begära immunitet från.

Kategorier
Skadestånd

Mer skadestånd skulle inte skada – eller?

I december 2014 publicerades det nya EU-direktivet om
skadestånd vid konkurrensöverträdelser. Det skall vara implementerat i svensk rätt inom två år. Syftet med direktivet är att underlätta för företag och konsumenter att få skadestånd från företag som brutit mot något av förbuden i konkurrenslagstiftningen, typiskt sett karteller och dominansmissbruk. Direktivet skall även medföra en bättre koordinering mellan privata och offentliga åtgärder mot konkurrensöverträdelser i de enskilda fallen.

Här är några av nyheterna i direktivet:

– Nationella domstolar kan beordra företag att tillhandahålla bevis när skadelidande kräver ersättning. Domstolarna skall se till att sådana beslut är proportionerliga och att företagshemligheter skyddas.
– Ett slutligt beslut av en nationell konkurrensmyndighet som innebär att en överträdelse begåtts skall automatiskt utgöra bevis i landets domstolar.
– Skadelidande skall ha minst ett års frist att kräva skadestånd efter det att en nationell domstol beslutat att en överträdelse begåtts.
– Om en överträdelse har lett till prishöjningar och dessa har förts vidare till senare handelsled så skall de som i slutänden lidit skada ha rätt till skadestånd.

Ett annat viktigt inslag är att direktivet introducerar ett par bevispresumtioner, dels att karteller innebär ekonomisk skada, dels att denna skada förs vidare till följande handelsled. Presumtioner underlättar som bekant för den som skall bevisa att man lidit skada.

Det återstår att se hur direktivet konkret skall införlivas i svensk rätt. En fråga som är av stort intresse i sammanhanget är hur skadeståndsreglerna koordineras med eftergiftsprogrammet, så att inte risken för skadestånd gör det mindre attraktivt för företag att anmäla överträdelser som de deltar i. Direktivet tar uttryckligen sikte på att upprätthålla eftergiftsprogrammets attraktivitet, men som jag tidigare noterat så har detta i Sverige ännu inte blivit så betydelsefullt. Därför är det väsentligt att inte
de nya skadeståndsreglerna motverkar eftergiftsprogrammet.

EU-kommissionen har parallellt med detta initierat ett
arbete med att anpassa sina egna procedurregler, bl.a. rörande aktinsyn, för att harmoniera med det nya skadeståndsdirektivet. Synpunkter kan lämnas fram till den 25 mars.

En annan intressant fråga är vid vilken tidpunkt
preskriptionstiden skall börja löpa. I konkurrenslagen (3 kap. 25 §) anges preskriptionstiden till tio år ”från det att skadan uppkom”. I en intressant dom från Hovrätten i Helsingfors nyligen (21 november 2014) angående den finska virkesinköpskartellen slogs fast att de skadelidande inte hade tillräckligt underlag att bedöma sin rätt till skadestånd förrän domen i kartellmålet vunnit laga kraft och att preskriptionstiden därför inte skulle börja löpa förrän då. För ett referat av den finska domen, se t.ex. den finska advokatbyrån Merilampis
nyhetsbrev.

Eftersom det nya skadeståndsdirektivet, som nämnts, bl.a. föreskriver att en dom i t.ex. ett kartellmål skall utgöra bevis i ett
efterföljande skadeståndsmål kan det finnas skäl att överväga hur en sådan dom skall kunna användas utan att preskriptionstiden utgör ett hinder. Den tioåriga preskriptionstiden borde i och för sig räcka för att ett kartellmål skall nå fram till lagakraftvunnen dom, men ibland kan det ju bli utdraget. I Finland gällde vid tiden för kartellen en femårig preskription, vilket kanske spelade
in i Hovrättens bedömning. Idag är preskriptionstiden i Finland tio år från skadetillfället eller ett år från lagakaftvunnen dom, vilket förefaller vara en bra gardering.

Kategorier
Konkurrenslagen

Varför lyfter inte eftergiftsprogrammet?

Sedan år 2002 har vi i konkurrenslagen ett system med eftergift (immunitet) eller nedsättning av konkurrensskadeavgiften för företag som överträtt konkurrenslagens förbud, men som möjliggjort eller underlättat Konkurrensverkets utredning. I korthet gäller att det företag som tipsat verket om t.ex. en kartell (en s.k. whistle blower) slipper straff helt (dvs. eftergift) och att den som underlättat utredningen får betala en reducerad avgift (dvs. nedsättning).

Såvitt är känt har detta system inte varit någon succé i Sverige. Konkurrensverket publicerar i och för sig inte några uppgifter om
antalet ansökningar om eftergift eller nedsättning, men av de fall som nått domstolarna är det ganska få som har sitt ursprung i eftergiftsprogrammet. Man kan fråga sig varför.

När vi fick eftergiftsprogrammet i den svenska konkurrenslagen var förebilden EU-kommissionens motsvarighet, som blivit en
framgång och som lett till att flera allvarliga karteller avslöjats – med höga böter som följd. Och med höga böter följer också att det företag som fått immunitet upplevs ha lyckats undvika en stor kostnad.

Bötesnivåerna

Där kan vi ha en del av förklaringen till att det svenska eftergiftsprogrammet hittills fört en relativt undanskymd tillvaro: Vi har fortfarande inte så höga bötesnivåer i Sverige för konkurrensöverträdelser. Även om asfaltkartellen ledde till höga böter så upplevs det nog ännu som ett särfall. Utan höga böter finns inget större incitament att tipsa verket för att själv komma lindrigare undan. Utan höga böter är eftergiften inte så mycket
värd i kronor.

Allvarliga överträdelser skall självfallet följas av höga böter. Men alla överträdelser är inte allvarliga. Konkurrensverket arbetar
sedan många år för att få upp bötesnivåerna, med viss framgång, men det är viktigt att behandla de olika överträdelserna med viss urskillning. Där har framför allt tingsrätten varit en god förebild.

Nedsättning för gott samarbete i utredningen är däremot ganska
vanligt, och det är inte så konstigt. Den som redan hamnat i en utredning har (nästan) allt att vinna på att samarbeta och de flesta gör därför det. Men det är en helt annan sak att vara den som föranleder en utredning med en anmälan till Konkurrensverket.

Tjallare är inte populära

En annan förklaring till få inside-tips om karteller kan vara att det fortfarande av många anses som en främmande figur i svenskt rätt
att man skall kunna slippa straff genom att ”tjalla”.

Men jag tycker det är bra. Dock krävs det att Konkurrensverket rätt värderar de tips och anmälningar som kommer in. Allt är
inte en kartell, även om ett företag själv skulle säga sig ha varit delaktig i olämpliga eller otillåtna kontakter med konkurrenter. Jag har sett exempel på eftergiftsansökningar som mer verkar vara ett slags försäkring. Alltså en anmälan trots att man själv inte vet om det är en överträdelse, men om det skulle vara det så är det bäst att ha varit först med sin anmälan. Risken är ju stor att verket då går igång med en stor utredning – inklusive gryningsräder – trots att indicierna är svaga. Även  Konkurrensverket tycks numera medvetet om den risken.

Jag har också sett exempel på att företag vänt sig till verket i tron att man skulle kunna få rådgivning, men som tagits emot som whistle blowers med påföljande långa utredningar att hantera.

Finns det några karteller i Sverige?

Sen kan man ju alltid fundera över om bristen på inside-tips
bottnar i att vi har få ”riktiga” karteller i Sverige. Svårt att veta, de är ju hemliga i så fall. Kanske är det så. Inte för att jag tror att vi är så förfärligt mycket mer moraliska här än, säg, EU-genomsnittet. Men Sverige är ett litet land, många branscher är koncentrerade. Företag rekryterar folk från konkurrenter. ”Alla känner alla”. Toppa det med klassisk svensk konsensusanda,
så får man en miljö där det kanske inte krävs en kartell för att det skall uppstå ett slags samförstånd, vapenvila eller terrorbalans. Dålig konkurrens ser man ju i en del branscher. Men karteller?

Konkurrensverkets allmänna råd

Konkurrensverket är nu i färd med att uppdatera sina Allmänna råd om eftergift av konkurrensskadeavgift och av näringsförbud. Mest handlar det om att uppdatera läget till följd av lagändringen i augusti i år som möjliggör för verket att ge företag som kontaktar verket uppskov att inkomma med alla uppgifter (s.k. kölapp).

I mina synpunkter till verket över remissen har jag även tagit
upp en gammal käpphäst: Kravet att företag som ansökt om eftergift eller nedsättning skall samarbeta fullt ut, även i domstol. Tidigare stod det så här i verkets Allmänna råd: ”Samarbetskravet omfattar även handläggningen i domstol.”

Nu har verket preciserat texten så att det framgår att företaget skall vidgå lämnade uppgifter i domstol. Så långt är det en bra precisering. Har man lämnat uppgifter och så att säga belönats för dessa, så måste man stå fast vid dem, annars har de ju inget värde för verket.

Men den fortsatta formuleringen tycker jag behöver stramas upp. I ändringsförslaget står det att företaget ”även i övrigt [skall]
fortsätta att samarbeta med Konkurrensverket under handläggningen i domstol”. Frågan är vad detta innebär? Definitionen på samarbete som anges rådet är ju att ställa personal till förfogande samt att företaget självmant skall
överlämna uppgifter och handlingar som rör saken och som företaget får kännedom om efter anmälan. Detta är helt i sin ordning under utredningen.

Men när verket stämt företaget, då är utredningen avslutad.
I stället vidtar en rättsprocess. Att begära att svaranden i rättsprocessen självmant skall överlämna uppgifter och dokument till motparten som motparten sedan kan använda mot svaranden i processen är stötande. Frågan är om det är förenligt med förbudet mot självangivelse i Europakonventionen?

Det kan rimligen inte heller fylla någon (legitim) praktisk
funktion, eftersom utredningen är avslutad och ramen för processen fixerats genom de grunder för talan som verket angivit i stämningsansökan. Och vad skall verket göra om svaranden under handläggningen i tingsrätten inkommer med bevis om att överträdelsen varit mer omfattande än vad som framgår av stämningen? Stämma på nytt?

Man kan ju också påminna om att samarbetskravet i 3 kap. 14
§ 2 p. konkurrenslagen är att ”aktivt samarbeta med Konkurrensverket under utredningen av överträdelsen”. Det
finns alltså inget lagstöd för att kräva samarbete i tingsrätten som går utöver att stå fast vid de uppgifter som lämnats under utredningen.

Kategorier
Avtal/samarbete Konkurrensverket

Prisstyrning vid återförsäljning har inte alltid (tillräckligt) konkurrensbegränsande effekt

Konkurrensverket har under hösten bjudit in advokater till s.k. ombudsträffar för information om verkets nya organisation, prioriteringar etc. samt för erfarenhetsutbyte. Träffarna har gällt anmälan av företagskoncentrationer, eftergift och platsundersökningar samt – idag – dominansmissbruk och vertikala avtal.

Detta är ett utmärkt initiativ, tycker jag. Det ökar transparensen i verkets ärenden och ger oss ombud en bättre förståelse för hur verket arbetar – vilket ibland kan annars vara svårt att förklara för klienter som inte är vana vid denna typ av myndighetsutövning.

Och så får vi ju chansen att framföra tips, idéer och synpunkter på hur verksamheten kan förbättras ur vårt perspektiv. Ett exempel från dagens möte med Tillsynsenhet 2 (missbruk och vertikala avtal) är att verket funderar på hur man skall kunna minimera behovet av anstånd med tidsfristen när verket begär in uppgifter från företag som är föremål för en utredning. – Bättre framförhållning, föreslår jag. Om man kan få en förvarning om att verket kommer att efterfråga viss närmare preciserad information längre fram kan man börja förbereda sig på detta och svara inom önskad tid.

En annan intressant sak från dagens möte var att ledningen för enheten för missbruk och vertikala avtal framhöll betydelsen av s.k. skadeteorier i bedömning av om ett klagomål skall prioriteras för utredning eller om det skall avskrivas av resursskäl. Detta gäller förmodligen även hos övriga enheter, men jag har inte hört det nämnas så tydligt tidigare.

Ett konkret exempel på detta är Konkurrensverkets beslut den 30 oktober i år i det s.k. Protein Import-ärendet. Detta gällde ett klagomål om vertikal prisstyrning gentemot online-handel. Enligt min uppfattning har vertikal prisstyrning (dvs. lägstapriser) till syfte att begränsa konkurrensen och det utgör en särskilt allvarlig form av konkurrensbegränsning.

Trots att verket i beslutet konstaterade att förfarandet utgjorde vertikal prisstyrning, så gick man vidare och bedömde om förfarandet kunde antas skada konkurrensen eller ej. Alltså ett slags effektanalys. Effektanalys behövs normalt inte för att konstatera att ett förfarande är konkurrensbegränsande när det har ett konkurrensbegränsande syfte. Men i det här fallet gjorde verket en effektanalys för sitt prioriteringsbeslut.

Slutsatsen i ärendet blev att utredningen (som pågått i drygt ett år) inte hade påvisat någon ”tillräckligt stor” sannolikhet för ”någon mer betydande skada på konkurrensen och konsumenterna” för att verket skulle prioritera ärendet. Skälen var att leverantören hade en mycket liten marknadsandel och att det verkade finnas fungerande konkurrens från andra företag på marknaden. Detta är alltså ingen bedömning av förfarandets faktiska effekter på konkurrensen utan en bedömning av om det är sannolikt att förfarandet var så skadligt att verket borde ingripa. Skillnaden kan tyckas hårfin, i vart fall saknar den nog betydelse för det aktuella företaget som slapp ett ingripande. Det är nog bara vi konkurrensrättsjurister som bryr oss om denna distinktion.

Hur som helst tycker jag det är positivt att Konkurrensverket i sina bedömningar av vilka ärenden man skall ägna resurser åt försöker bedöma de faktiska effekterna på marknaden av ett visst agerande, och inte reflexmässigt rycker ut så fort någon ropar ”syftesöverträdelse!” eller ”hard core restriction!”

Kategorier
Konkurrensverket

KKV missbrukar kartellbegreppet

Dags för klarspråk: Konkurrensverket missbrukar kartellbegreppet. Språkligt slarv är alltid trist att se. Särskilt tråkigt är det om en myndighet i sin officiella kommunikation använder laddade begrepp på ett slarvigt eller rent av felaktigt sätt. Och det blir direkt stötande när man anar att det sker avsiktligt.

Låt mig ta det från början: I Norstedts stora svenska ordbok
definieras ordet kartell så här:

kartellʹ subst. ~en ~er • sammanslutning mellan självständiga företag i syfte att samarbeta ekonomiskt för att begränsa konkurrensen genom att t.ex. dela upp marknaden

Denna definition är knappast kontroversiell. Nyckelorden i
definitionen är ”i syfte att”. Det är alltså samarbeten som syftar till att begränsa konkurrensen som kan kallas karteller, inga andra.

Konkurrensverket – vårt lands expertmyndighet på området –
har däremot en egen definition på sin hemsida: ”En kartell är när
flera företag på samma marknad samarbetar om priser eller delar upp marknaden mellan sig. Karteller är förbjudna enligt konkurrensreglerna.”

Notera att verket inte anger att ett samarbete måste ha till
syfte att begränsa konkurrensen för att det skall kallas kartell. Trots det påstår Konkurrensverket att (alla) karteller är förbjudna. Nja, med verkets definition är de nog inte det, för ett samarbete om priser eller marknadsuppdelning är ju inte förbjudet om det inte syftar till att begränsa konkurrensen eller får ett sådant resultat – på ett märkbart sätt dessutom.

I praktiken använder Konkurrensverket kartellbegreppet
flitigt som ett klatschigt ”buzz word”, alltså något som skall dra uppmärksamhet till sig, i sina pressmeddelanden och på hemsidan så snart det är fråga om en påstådd överträdelse av förbudet mot konkurrensbegränsande samarbete, oavsett om det finns ett konkurrensbegränsande syfte.

Några exempel, som jag kommenterar nedan:

Pressmeddelande 2010-12-09: ”Konkurrensverket stämmer bussföretag för kartell”

”De två bussföretagen Ölvemarks och Scandorama har, enligt
Konkurrensverket, gjort sig skyldiga till otillåtet prissamarbete, en så kallad kartell.”

Pressmeddelande 2012-02-24: ”Resenärer missgynnades av busskartell”

”De två bussreseföretagen Scandorama och Ölvemarks döms av Stockholms tingsrätt att betala drygt 11 miljoner kronor i böter för otillåtet kartellsamarbete.”

Pressmeddelande 2010-11-24: ”Konkurrensverket stämmer däckföretag för anbudskartell”

”Konkurrensverket stämmer två däckföretag som har deltagit i
ett otillåtet kartellsamarbete.”

www.kkv.se 2012-08-24: ”Grönt ljus för fortsatt prövning av däckkartellmål”

”Konkurrensverket väckte under år 2010 talan om
konkurrensskadeavgift mot Däckia med anledning av misstankar om otillåtet kartellsamarbete.”

Pressmeddelande 2013-08-28: ”Böteskrav för otillåtna
samarbeten vid vårdupphandling”

”Den här typen av otillåtet samarbete, som kan liknas vid en anbudskartell, är en allvarlig överträdelse av konkurrensreglerna.”

Debattartikel, Svenska Dagbladet 2014-07-15: ”42 miljoner i böter för flyttkartell”

”Företag i flyttbranschen stäms idag på 42 miljoner för kartellbildning.”

Så vad handlade dessa ärenden om då? Var det karteller?

Bussföretagen hade för avsikt att fusionera och tjuvstartade integrationen. Om man antar att fusionsplanerna var allvarligt menade så kan integrationen i sig inte ha haft ett konkurrensbegränsande syfte – däremot fick den en sådan effekt när fusionen inte blev av. Det var alltså vårdslöst av företagen att tjuvstarta integrationen, och det ledde till en överträdelse – men det var ingen kartell.

Däckverkstäderna
ingick sedan många år i ett anbudssamarbete för att kunde betjäna kunder med krav på större geografisk täckning än vad de enskilt kunde klara av. Samarbetet hade alltså inget konkurrensbegränsande syfte. Däremot fick det en konkurrensbegränsande effekt när det tillämpades i två upphandlingar där det inte uttryckligen ställdes sådana krav på stor geografisk täckning. Domstolen ansåg att detta var en överträdelse – men det var ingen kartell.

Vårdföretagen samarbetade i en upphandling genom att ange varandra som underleverantörer och genom att utbyta information om i vilka delar av upphandlingen som de skulle avge anbud (KKV anser också att de kom överens om detta). Det är väl ett gränsfall om man kan anse att det fanns ett konkurrensbegränsande syfte här, det beror på de närmare omständigheterna som väl lär framkomma så småningom. Någon kartell var det dock knappast eftersom det redovisades öppet i anbuden att de avsåg att anlita underleverantörer.

Flyttföretagen
ingick avtal om rörelseöverlåtelse och säljaren förband sig på sedvanligt sätt att inte konkurrera med den överlåtna verksamheten under viss tid – i dessa fall under fem år. KKV anser att denna tid var för lång och att konkurrensförbudet under den tid som översteg två år hade ett konkurrensbegränsande syfte. Detta är befängt, eftersom det är uppenbart att konkurrensförbudet syftade till att möjliggöra rörelseöverlåtelsen som i sig inte har ett konkurrensbegränsande syfte. Om bolagen felbedömde under vilken tidsrymd som konkurrensförbudet var motiverat (vilket domstolen får avgöra) så kan det möjligen ha fått konkurrensbegränsande effekter, men det är inte givet, det får utredningen visa. Någon kartell var det hursomhelst inte.

En intressant parallell till målen ovan som rör anbudssamarbeten är en norsk dom (Follo Tingrett, Sak 11-202508TVI-FOLL, Ski FolloTaxidrift AS, dom 8 februari 2013). Där hade två taxiföretag ingått ett joint venture som lämnat anbud i en offentlig upphandling. Domstolen ansåg att samarbetet inte hade ett konkurrensbegränsande syfte eftersom det redovisades öppet för upphandlaren, men inte heller ett konkurrensbegränsande resultat eftersom det inte hade bevisats i målet att anbudspriset var märkbart högre pga. av samarbetet än vad som annars vore
fallet. (Domen är överklagad.)

Varför envisas Konkurrensverket med att kalla alla otillåtna
samarbetsavtal för karteller? Jag tror mest att verket är ute efter
uppmärksamhet i media för att ”visa resultat”. Om det är på det viset är det nog svårt att komma till rätta med det. Trots allt är ju ”kartell” inget begrepp i konkurrenslagen, så det lär nog aldrig bli föremål för prövning av någon domstol (även om vi utan framgång gjorde ett försök att få tingsrätten att kommentera just detta i däckverkstadsmålet).

Kanske är en del av förklaringen till Konkurrensverkets
språkbruk att verket inte heller gör någon tydlig skillnad på syfte och effekt i denna typ av mål. Verket hävdar alltid att det angripna förfarandet ”hade till syfte att begränsa konkurrensen eller i vart fall fick sådan effekt”. Verket gör alltså ingen tydlig distinktion mellan dessa två fall, vilket är märkligt för i verkligheten är det ju två helt olika saker som måste visas med helt olika bevismedel.

Även om lagen förbjuder såväl syfte som effekt så borde verkets
påståenden i denna del bedömas strängare av domstolarna. Rättssäkerheten kräver faktiskt att verket som kärande gör klart dels om man påstår syfte eller effekt eller båda, dels hur man i så fall avser bevisa syftet respektive effekten.

En aktuell parallell finns i en dom som EU-domstolen nyligen meddelade: Case C-67/13 P, Groupement des cartes bancaires (CB) v Commission, 11 september 2014. EU-domstolen upphävde där Tribunalens dom med hänvisning till att Tribunalen inte haft fog för slutsatsen att ett visst förfarande hade till syfte att begränsa konkurrensen. Målet återförvisades till Tribunalen för en prövning av den ev. konkurrensbegränsande effekten.

Jag hoppas att denna tydligare distinktion mellan syfte och effekt så småningom skall komma in även i svensk konkurrensrättslig
praxis. Konkurrensverkets ovilja att skilja på syfte och effekt i sin talan leder ofta till processuella problem, men värre är kanske den goodwill-skada som de företag oförtjänt drabbas av som i media framställs som kartellbovar när de kanske ”bara” gjort sig skyldiga till felbedömningar eller förbiseenden (likaså otillåtna, men inte lika klandervärda). Konkurrensverket ska inte använda pressmeddelanden som en del i rättsskipningen.