I april 2015 tillsatte regeringen en särskild utredare, Kammarrättsrådet Eva Edwardsson, med uppdrag att utreda om Konkurrensverket skall ges utökad beslutanderätt i frågor som idag kräver dom i Stockholms tingsrätt, nämligen åläggande av konkurrensskadeavgift (böter) och förbud mot företagskoncentrationer. Utredningen skall vara klar i maj 2016. (Dir. 2015:48.)
Frågan är inte ny, Konkurrensverket har vid flera tillfällen genom
åren föreslagit att verket skall få besluta om konkurrensskadeavgift (böter) vid överträdelse av förbuden mot konkurrensbegränsande samarbete eller missbruk av dominerande ställning. Idag har verket mer av en åklagarroll och måste stämma de aktuella företagen i tingsrätten och yrka på en avgift där. Konkurrensverket har då bevisbördan för överträdelsen.
Tanken med egen beslutanderätt skulle vara, såvitt jag förstår, att
snabba på handläggningen och underlätta verkets arbete med att lagföra överträdelser. Dessa mål tenderar att ta lång tid, men frågan är dels om de tar längre tid än vad som är rimligt mot bakgrund av de komplexa frågor som aktualiseras i målen, dels om det skulle gå snabbare om verket fick fatta beslutet själv, med tanke på att det måste gå att överklaga.
Samma sak gäller i princip för företagskoncentrationerna, även om vi där inte har ett problem med långa handläggningstider i domstolarna eftersom det gäller särskilda tidsfrister för dessa mål.
Många advokater är spontant skeptiska till denna tanke, av
rättssäkerhetsskäl. Det kan ifrågasättas om det är tillräckligt rättssäkert att låta samma myndighet utreda och lagföra en överträdelse. Processen skulle bli mer inkvisitoriskt än kontradiktorisk, som vi är vana vid i svensk rätt. Samtidigt finns det exempel på andra rättsområden där myndigheter har sådan
beslutanderätt, t.ex. på skatteområdet och inom Finansinspektionens område.
För egen del är jag mycket tveksam till denna idé, faktiskt helt emot den.
För det första har jag inte sett någon utredning som visar att dagens regelverk faktiskt medför problem. Handläggningstiderna i domstol är inte längre för dessa mål än för jämförbara tvistemål. Den nuvarande modellen är en bra balans mellan effektivitet och rättssäkerhet.
Dessutom är ju en annan reform på gång med en specialiserad Patent- och Marknadsdomstol i Stockholms tingsrätt samt en Patent- och Marknadsöverdomstol i Svea Hovrätt. Detta kan komma att effektivisera konkurrensprocesserna, så låt oss först se vad den reformen ger för effekter.
Argumentet att det vore önskvärt att snabba på bötesmålen saknar enligt min uppfattning bärkraft. Vad man vill ha i dessa mål är grundliga utredningar och objektiv bevisvärdering. Risken med att låta Konkurrensverket fatta besluten är snarast att verket låser sig för tidigt vid en åsikt.
Att processen som helhet skulle fortare om Konkurrensverket
fattade beslut ”i första instans” motsägs vidare av att andelen beslut som överklagas sannolikt skulle öka eftersom det kan antas att verket skulle ta beslut som är mer kontroversiella än de beslut om att ansöka om stämning som fattas idag. Konkurrensverket har en historia av att ”testa gränser” som talar för detta scenario.
Om man tvärtom tror att Konkurrensverket kommer att fatta grundligare beslut när de får rättskraft direkt, så kommer det snarare att leda till en längre total handläggningstid eftersom möjligheten till överprövning i två instanser kommer att finnas. Då är det bättre att verket ger in en stämningsansökan så snart som möjligt än att utredningen drar ut på tiden för att kunna kvalitetssäkras.
I bötesmålen är det ofta muntlig bevisning som är avgörande för att klarlägga händelseförloppet. Hur sådan bevisning skall kunna tas upp och värderas objektivt av Konkurrensverket är för mig en gåta. Erfarenheten är snarare att verket tolkar förhörspersonerna i ljuset av den hypotes som styr utredningen. Här krävs det att en domstol gör bevisvärderingen.
När det gäller företagskoncentrationerna anförs det ibland att
Konkurrensverket de facto redan har beslutanderätt eftersom företagen i de flesta fall ger upp förvärvet när verket meddelar att man avser att ansöka om ett förbud. Men för de företag som vill ha en domstolsprövning är det rimligt att det är verket som är kärande och har bevisbördan eftersom det är verket som påstår att förvärvet medför konkurrensproblem. Om verket skulle fatta beslutet och företagen sedan skall överklaga blir bevisbördan den omvända. Företagen måste bevisa att förvärvet inte medför konkurrensproblem. Det är inte en rimlig ordning.
Slutligen har jag hört argumentet att Konkurrensverkets beslut skulle få en högre kvalitet som en följd av större beslutsbefogenheter. Detta är kanske det märkligaste argumentet. Om man tycker att verkets beslut inte håller fullgod kvalitet idag, vad talar för att de skulle bli bättre av att verket får mer makt? Jag tycker det låter livsfarligt. Tvärtom bör väl verket först visa sig värdigt större beslutsmakt, sedan kan vi diskutera frågan.